Monthly Archives: augusti 2014

Shit happens, be happy!

140827,Onsdag
Dushanbe Tadjikistan

Klockan ringer 08:00 och vi äter frukost som vanlig. Vi har varit här så länge nu att hotellfrukosten inte är något speciellt längre. Vi smällde i oss pannkakor och kaffe för att sedan ringa till Globalink och bestämma tid för vårt sista möte med dom. 

Vi anlände till kontoret kl 10:00 och började med att diskutera detaljerna i transporten. Max 50kg personliga tillhörigheter och inget mer! 7 lådor! inget mer! Efter att fått klartecken att både tillfälligt importera vår toyota som fortfarande inte var lagad och även exportera den.

Sen var det dags att vänta på fakturan för våra bilar och hosta upp 2000$ kontant. Masrur och de andra på kontoret hjälpte oss med alla papper och Hampus fick skriva på minst 10 papper för både han och de andra svenskarna då de redan är på hemmaplan. Hampus fick äran att stämma gitarren som fanns på kontoret och sedan blev det konsert – Masrur som är chef på kontoret visade sig vara riktigt bra på gitarr och vi njöt av tonerna medan våra papper gled igenom en benhård byråkrati. Vi berättade om äventyret och visade bilder från bloggen som framkallade höga skratt och sympati för vårt galna äventyr.

Lastbilen är redan klar för last imorgon, men vi kom fram till att om latbilschaffören kör riktigt långsamt och lastningen inte sker för ens på måndag finns det mycket stor möjlighet att vi får en lagom lång tidslucka för att fullfölja vårt ÄVENTYR!!

Vi kan ju inte ge upp nu! det är ju galet – kanske lika galet som att lifta hela vägen till Mongoliet.. eller i alla fall försöka!

Vi rindge mekanikern och sa till på skarpen att ”kl 18:00 ska bilen vara klar för den ska exporteras imorgon!, inget snack! klart ska det vara!” Vi gjorde upp med exportfirman att de får all bensin och annat som vi inte behöver om de hjälper oss få loss bilen nu.

Sagt och gjort åkte vi till mekanikern.. som fortfarande inte fixat bilen,, och var lite förbannade. 

Kl 19:00 körde vi ut får mörbultade bil från parkeringen med riktning mot vårt hotell. Nu återstod bara ompackning och vägning samt prioritera vad vi behöver ha med oss i ryggsäckarna samt i bilen för klockan 06.00 blir vi hämtade av en taxi som ska hjälpa oss ut ur denna stad vidare mot nya äventyr!

Det var mycket trix med packningen och vi var lite förbannade på mekanikern som tog hutlöst mycket betalt för arbetet och delarna. Men vi klarade att pruta och modifiera viss fakta om vår svenska bank…så vi fick ner priset lite.

IMG_8378

IMG_8396 IMG_8388 IMG_8387 IMG_8385 IMG_8384 IMG_8382 IMG_8380

Vi ber om ursäkt att detta inlägg är lite rörigt, men det beror på att vi inte sovit något på väldigt länge. kl 04:30 parkerade vi bilen och gav ifrån oss nycklarna. Det kändes inte bra, men vi är övertygade att vi tagit rätt beslut då vi såg hur delarna såg ut som var utbytta (vi hade aldrig klarat pamir!)

I skrivande stund är kl 05,45 och vi måste sluta för nu ska vi upp i bergen med hjälp av våra tummar! – ekenomin i bott men humöret på topp! Haj Five! Mot Mongoliet!

IMG_8423

Detta hade inte varit genomförbart om inte dessa människor hade funnits, Heroes of the nation!IMG_8371

IMG_8418

IMG_8410

IMG_8407

IMG_8402

IMG_8396

IMG_8388

IMG_8387

IMG_8385

IMG_8384

IMG_8382

IMG_8380

IMG_8378

IMG_8377

IMG_8376

IMG_8375

IMG_8373

IMG_8372

 

IMG_8376

IMG_8377

IMG_8410

IMG_8375

IMG_8402

/Äventyrarna

What this is all about

140826 Tisdag, Dushanbe

kl 07:00 sitter vi vid frukosten på vårt megadyra hotell och laddar inför ett möte med logistikansvariga på Globalinc. Vi tar på oss våra sista rena par underkläder och hoppar in i lokalbuss nummer 8 som tar oss till Taj Palace, hotellet där Bobo jobbar. Vi måste ha med oss Bobo till Globalinc eftersom han har fullmakt till svenskarnas bil och det ska skrivas papper och deklareras idag.

Väl framme på Globalink får vi reda på att vi tillfälligt måste importera bilen (för att bilvisumet inte ska gå ut under tiden vi väntar på en lastbil). Papper är redan förberedda och tillsammans med tullexperten beger vi oss alla till Export/Importministeriet (vilket vi redan varit på förut, så vi känner oss som hemma). Vi lämnar in ansökan om tillfällig import och under eftermiddagen kanske vi får ett ja eller nej. Om det blir ett nej är vi körda.

Under handläggningstiden har vi bestämt oss för att ge Bobo fullmakt över bilen då vi inte kan vara kvar i landet så länge till och vi vill verkligen bort från denna stad efter det ska vi alla träffas på transportministeriet för att få vår dom.

Bobo har inte sovit på väldigt väldigt länge, för dagen innan hjälpte han oss med papper och under natten har han kört våra svenska vänner till flygplatsen, efter det var det vår tur igen. kl 13:00 skulle vi träffas och skriva fullmakt till Bobo. Vi väntade, ringde, väntade, fick panik! ”Vi måste fixa detta idag, så vi kan komma bort härifrån!” Vi fick en lucka på 30 minuter –  tiden räcker inte för att åka till ministeriet, men tillslut får vi tag i Bobo som varit och köpt tak till sitt hus han bygger (när sover Bobo?). Vi skrattar lite åt saken och hoppar in i bilen för att åka till stället där det skrivs fullmakter.

Väl framme bland alla Tadjiker som också vill ha fullmakter ringer vår kontakt på Globallink ”Vilken motorvolym har era vänners bil!?!!” Hampus meddelar att han inte vet och att det kanske står i ägarbeviset, sen ställs samma fråga till Hampus som svarar 2L 2000cc. Det läggs på i örat och efter ett tag ringer det igen:
-”Var är ni!!!”
-Vi fixar fullmakt!
-Vi väntar på er och ska skriva pappren nu, fixa fullmakten nu och kom hit NU!

Vi skyndade så fort vi kunde och slängde oss in i en taxi.. klockan närmade sig 17:00 vilket innebär en dag till väntan.

När vi skymtade byggnaden blev vi nervinkade av en passerande bil – vår kontakt på Globalink.. fråga inte hu han visste att vi satt i just den taxibilen?

Vi fick beskedet att vi fått godkänt på tillfällig import av bilen, vilket med andra ord betyder att vi kan exportera den till Europa. Pappren stämde till 90% och enligt vår kontakt så ska det fungera, vi har i pappren en motorvolym på 1600cc (1,6L).

Varför gör vi detta och varför tar vi ett sådant beslut att skicka hem bilen?

Detta projekt -Project Mongolia- handlar om att hjälpa andra människor och få ett äventyr på samma gång.

  1. Om bilen går sönder i bergen är vi körda – fängelsekörda, UD etc. Den risken vill INGEN ta i detta land, bilen kanske klarar det, men vi vågar inte ta risken, kalla oss fegisar om ni vill men det enda humana i vår sits just nu är att skicka hem bilen.
  2. Om vi inte skulle skicka hem bilen tillsammans med de andra Svenskarna, skulle de behövt betala 8000USD (56 000kr) själva eller vart i ännu större knipa än oss.. 7000USD (som det kostar för två bilar) delat på 4 personer är mer humant än att chansa åt båda håll.
  3. Vi måste ut ur detta landet innan våra visum går ut – det kan ta flera dagar att förlänga ett visum och den tiden har vi inte om vi vill fortsätta detta äventyr.
  4. Detta betyder att vi kanske kan fortsätta vårt äventyr!

Vi gör såhär!

Idag fick vi en lucka på 30 minuter (som vi tidigare skrev om) -då passade vi på att åka till en galleria och på ett mirakulöst sätt hitta två stora ryggsäckar av något bättre kvallite. När vi med stora charader och delvis förbannade försäljare sprang vi ut från gallerian med ett leende på läpparna (det första på länge) sade vi till varandra! Nu kör vi!

20140826_145126

Äventyret PROJECT MONGOLIA ska inte sluta såhär!

/Äventyrarna 

PS: Tack Emma Engström som startar en insamling till oss, så vi kan ta oss ur denna knipa. Vi blev tårögda och otroligt rörda av denna gärning, och för att inte tala om människorna som satt in pengar på detta konto i respons – detta är medmänsklighet – TACK!

Back to square one

140822 – 140825
Helg i Dushanbe

På fredagen åkte vi med svenskarna till ett kontor för att fråga om lov till att exportera våra bilar ut ur landet. Vi fick hjälp av Bobo som arbetar på svenskarnas hotell. Han fixade med transport och hjälpte oss att översätta eftersom inga myndighetspersoner kan engelska. Det tog hela förmiddagen. Vi har också bestämt oss för att försöka få hem bilen och när vi pratat med våra vänner verkar det som att frakt med tåg är det enklaste och framförallt billigaste sättet att få hem bilen på.

När vi var färdiga med alla administrativa uppgifter för förmiddagen återvände vi till hotellet och väntade och väntade. Dels väntade vi på att klockan skulle gå så vi kunde få besked om vår bult till bilen men vi väntade också på att få höra något från Andy och Natalia, vars motorcykel inte ville vara med längre. De skulle ju försöka få hjälp att ta sig tillbaka till Dushanbe. Så vi satt en stund med varsin dator, spelade lite spel mot varandra på surfplattan, sov, tittade på tv och lyckades också streama svensk tv på nätet. Lyckan var gjord. När klockan passerat 14:00 kunde vi äntligen ringa verkstaden och höra oss för om reservdelen – tyvärr hade den inte dykt upp än. Så vi får helt enkelt vänta till på måndag.

Tidigt på kvällen fick vi ett meddelande från de andra svenskarna. De hade varit och hämtat våra stämplade papper – så nu hade vi fått lov att transportera ut bilarna ur landet. VI skulle bara till ett annat kontor på måndag och sedan skulle vi nog till och med kunna få lasta på dem på tåget och få hem dem ganska snart. Vi oroade oss lite över detta då vi inte fått vår reservdel ännu men förhoppningsvis hinner vi med allt på måndag.

Vi bestämde oss sedan för att äta något tillsammans och tog en taxi upp till berget och åt mat på den restaurang där vi varit med Andy och Natalia. Så de också fick se på utsikten och göra något annat än att äta på den restaurang som kommit att bli vårt stammishak, inne i stan. Medan vi åt fick vi sms från Andy som berättade att de fortfarande inte hade hittat någon som kunde hjälpa dem tillbaka till Dushanbe men att de mådde bra för övrigt. Vilket tur tänkte vi och var än en gång tacksamma för att bilen brakade ihop där den gjorde och inte 50 mil senare. Efter maten blev det god natt och sedan var fredagen slut.

På lördagen tog vi sovmorgon. Vi hade inga egentliga planer. Det är fortfarande för varmt för att vara ute på dagarna men vi var tvungna att ta oss till bilverkstaden och hämta kläder ur bilen då vi börjar bli riktigt sunkiga.

Väl framme vid verkstaden får Hampus ett sms från Andy som meddelar att de jobbar febrilt på att ta sig till Duschanbe. Eftersom vi var öga mot öga med en mekaniker frågade vi om han kände någon i bergen som kunde hjälpa Andy. Det passades lite telefonnummer och samtal, men utan resultat. Det finns inga mekaniker i bergen som kan fixa sådana saker – bara simpla problem. Vi har fått berättat för oss att det står övergivna bilar vid vägkanten och enligt UD avråds resande i denna regionen skarpt med tanke på säkerhet. Vi håller tummarna för att de hittar någon vänlig själ som kan få ner dom och deras trasiga motorcykel från bergen (som verkligen är en utmaning för de flesta motorfordon).

Vi lastar in grejerna vi hämtat på bilverkstaden i taxin och återvänder till hotellet.

140824, Söndag 
Dushanbe, Tadzjikistan

Söndagen är den dagen som är tråkigast när man väntar på saker och ting. Inget händer och allt är pausat.
-Väntar fortfarande på delar från Moskva.

Kl 04:00 på natten anländer en militärbuss till hotellet – det är Andy och Natalja och deras trasiga motorcykel. Deras berättelse är ingående och det visar sig att de bogserade motorcykeln efter en bil nedför berget till närmsta by (detta gick i ca 50km/h med stup rakt ner från vägkanten och stora sliriga stenar på vägen). Efter det träffade de militärerna som skruvade ur baksätet på deras buss för att sedan få plats med Andy, Natalia och den trasiga motorcykeln. Sen bar det av mot Duschanbe igen.  

140825, måndag
Dushanbe, Tadzjikistan

Vi äter frukost vid 07:30 innan vi åker iväg till våra svenska vänner för att senare åka och fixa det sista med våra papper för att få ut bilarna i landet . Förhoppningsvis kan vi även lasta på dem på tåget idag. Äntligen ser vi ljuset i tunneln. Lastningen beror dock på om vår bil hinner bli klar på verkstaden eller inte, om inte får vi lasta på den imorgon. Det ska bli himla skönt att äntligen få kunna lämna Dushanbe. Med oss fyra följer Bobo, som arbetar på det hotell våra vänner bor på. Vi hoppar in i bilen och efter knappt en timmes bilfärd är vi framme vid ett kontor, i Dushanbe Two. Kontoret arbetar med tåggods och vi är där för att få någonting godkänt. Det tar cirka femton minuter sedan får vi hoppa in i bilen igen och köra tillbaka in till Dushanbe och besöka ett annat kontor för att få klart med någonting annat och äntligen få en ordentlig prisuppgift. Vi blev bjudna på chai och chokladkolor sedan fick killarna gå iväg till ett annat rum medan tjejerna blev kvar och drack mer te. Efter cirka en halvtimme blev tjejerna hämtade och det var inga glada miner som mötte dem. Från att i ena stunden känna att nu äntligen är vi nära en lösning visade det sig att vi var tillbaka på ruta ett. Visst kunde vi få lov att transportera bilarna med tåg men det skulle visa sig kosta – 12’000 USD!! Tio gånger så mycket som det pris vi först fått. Det kan vi bara inte betala – så vad ska vi göra nu då??

Vi sätter oss i bilen – helt bestörta och paniken nära till hands för imorgon åker våra vänner hem till Sverige igen. Deras visum går ut på onsdag så de kan inte stanna längre men hur ska vi nu göra med bilarna?

  • Vi kan alltid köra bilen när den är klar på verkstaden. Dock är det en stor chansning då vi har blivit rekommenderade att inte köra bilen på dåliga vägar, precis som de i Tadzjikistan och angränsande länder (lastbilschaufförer vägrar nästan att åka dessa sträckor utan massvis med extrabetalt). Går bilen sönder igen är vi i ”deep shit” (fängelsedjupt).
  • Vi kan ju alltid importera bilen och sälja den i landet. Dock kostar importen 7000 Euro och vi kanske max kan sälja bilen för 1000 USD. Vilket inte lönar sig och vi vill verkligen få hem vår äventyrsbil igen.
  • Vi kan försöka att laga bilen ännu mer. Men det finns inga reservdelar till vår bil i Tadzjikistan så då måste de flygas in från Moskva. Vi har redan betalat 1000 USD för att få bilen fixad så att den rullar igen. Vi har ingen aning om vad det skulle kosta att fixa till resten och heller inte om vi hinner att få den färdig innan våra visum går ut.
  • Frakta bilen till ett land i Europa på annat sätt än med tåg så att vi kan köra den igen utan problem.

Det sista alternativet är det som i våra öron låter vettigast och nu när vi är två bilar som ska hemåt vore det dumt att inte försöka få hem bilen. Så vi fortsätter vår intensiva jakt på en lösning. Vi beger oss därför till en lastbilscentral – kanske blir det billigare att frakta hem bilen med lastbil än med tåg? Där får vi tyvärr inget besked på en gång utan saken ska undersökas. Under tiden behöver vi komma fram till plan C. Så vi bestämmer oss för att åka till ett logistikföretag som vi tidigare fått prisuppgifter från men ratat då det skulle vara mycket billigare att transportera hem bilarna med tåg. Vilket nu inte visade sig stämma.

Dock var klockan lunchdags så vi fick lov att vänta ett tag och köpte oss lite pizza för att fylla på energi på hotellet. Efter maten ringdes det efter en taxi och vi satt snällt och väntade i lobbyn efter en liten stund ropade Bobo efter oss – taxin var redan här men stod på baksidan. Vi hade bråttom iväg till kontoret så vi fick springa genom både matsal och kök innan vi kom ut på baksidan och hoppade in i taxin. När taxin väl skulle starta behövde den puttas igång men sedan bar det äntligen iväg.

På kartan visste vi vart vi skulle men det är svårt att se på en online-karta som inte är gjord för trafikanter när man åker bil. Den ena efter den andra vägen visade sig vara enkelriktad, eller så var det vägarbete och helt avstängt. Så det slutade med att vi åkte så långt vi kunde och sedan hoppade vi ur taxin, utan att betala, och sprang och sprang för att komma till kontoret. Väl där fick vi snabb hjälp då vi redan hade pratat med dem på telefonen. Vi fick reda på att det skulle kosta 7200 USD för oss att frakta ”hem” bilarna med lastbil, de kommer då till Klaipéda, Litauen. Därifrån är det bara en färjetur som skiljer oss från Sverige.

Vi hade fortfarande inte hört något från det andra lastbilsstället och blev otroligt väl och proffessionellt bemötta att vi bestämde oss för att satsa på att få hjälp av Globalink. De satte genast igång med att titta på våra papper och konstaterade snabbt att vi behövde få förlängt visum för båda bilarna då det med allt pappersarbete kan ta några dagar innan bilarna är klara för avfärd. Sedan måste de också ha en lastbil att lasta dem i och det kan ta några dagar extra att få tag på en sådan. Våra visum går ut i övermorgon respektive söndag, så det förstod vi var ett måste. Dock kvarstod problemet med att de andra svenskarna skulle vara tvungna att flyga hem imorgon. Vi fick då information om att vi kunde skriva en fullmakt på bilen till Bobo men att vi var tvungna att skynda oss att fixa det för den myndighet som hjälper till med sådana intyg stänger runt 17:00 och nu var klockan redan 15:00.

Vi fick en taxi beställd och medan vi väntade på den fick vi också information om att vi skulle få hjälp utav en anställd på företaget som är specialist på tullfrågor så då skulle all dokumentation bli rätt och riktig. Sedan skyndade vi oss ut i taxin som hade kommit och körde mot hotellet för att hämta Bobo. Hampus hoppade av i närheten av vårt hotell då taxin som vi färdades i bara kunde ta fyra passagerare och med Bobo skulle vi bli fem. Elin fick följa med och kolla på kartan vart stället låg så vi också kunde hitta dit lätt om vi skulle behöva ha en fullmakt skriven. Medan Elin var med svenskarna på kontoret var Hampus på vårt hotellet och hjälpte Andy med motorcykeln och fixade lite. När fullmakten var skriven åkte Elin, svenskarna och Bobo tillbaka till det andra hotellet och pratade om hur vi skulle lösa allt praktiskt nu när de skulle åka hem imorgon. Elin ringde efter Hampus som snabbt skyndade sig till hotellet. Vi har varit så länge här i Dushanbe nu att vi till och med vågar åka med de lokala bussarna, som förövrigt bara kostar 1 somoni. Så det dröjde inte länge förrän han var på plats. Vi gjorde upp de sista bestämmelserna, som att vi skulle ringa Globalink på morgonen för att veta vad som skulle göras resten av dagen, innan vi gick till vårt stammishak för att äta lite mat tillsammans. När vi kom till restaurangen var det fullt på serveringen så vi fick vänta en liten stund och då hann Andy också komma så åt vi hamburgare, korvtallrik och kyckling innan vi alla kände att det var dags att gå hemåt, trötta och slitna efter dagens alla turer. Vi tog sällskap med svenskarna till deras hotell, sa hej då och önskade dem en lycklig resa. Sedan fortsatte vi vår tur tillbaka till vårt hotell. Väl där var Elin väldigt trött och somnade tidigt medan Hampus och Andy satt ute på innergården och pratade innan det även för Hampus del blev dags att sova.

 

IMG_8353

IMG_8354

IMG_8355

IMG_8359

IMG_8367

/Äventyrarna

”Professional wait:ers”

140825
Tisdag morgon

Ni är många som hört av er med förfrågningar, pepp och önskemål om att få hjälpa till. Vi kan börja med att konstatera att vi åtminstone mår väl och har hälsan vilket är ett plus! Sen vet vi inte så mycket mer utöver följande:
*bilen är fortfarande på verkstaden – dock har delen från Moskva kommit
*våra svenska vänner har åkt hem då deras visum gått ut – utan bil

Vi jobbar för fullt på att få hem bilen/bilarna på något vis

En bättre uppdatering kommer så fort tid finnes – håll ut!
/Äventyrarna

Rust and Bolts

Så, då är vi tillbaka på hotellet igen. Inte riktigt på ruta ett men nästan. Vi åkte till bilverkstaden med de värsta farhågorna – bilen kommer aldrig rulla igen. Det visade sig inte vara riktigt så illa – men nästan.

När mekanikerna började greja med bilen visade det sig att de flesta bultarna var fastrostade. Vilket innebär att för att byta till nya delar är de tvungna att kapa det gamla – vilket får till följd att ännu fler nya delar behövs. De flesta delar har de haft hemma, så det har inte varit några problem. Förutom en stor bult som fattas som de nu har beställt från Moskva(!) och som förhoppningsvis kommer med posten imorgon, fredag. Då kan bilen få lämna verkstaden redan på lördag. Men kommer den inte imorgon måste vi vänta ända till måndag kväll innan vi kan hämta bilen.

IMG_8335

IMG_8333

IMG_8331

IMG_8337

IMG_8338

IMG_8350

Så senast på måndag bör bilen kunna rulla men sen är frågan hur bra. Vi blev starkt rekommenderade att INTE köra Pamir. Helst inte i Tadzjikistan eller några andra -stan länder heller då bilen troligen inte kommer klara de dåliga vägarna. Så nu funderar vi på hur vi ska göra med allt. Det är minst 400 mil dålig väg till närmsta bra asfaltsväg.

När vi befinner oss på verkstaden får Hampus ett sms ifrån Andy och Natalia. De är 15 mil norr om Khorog och på väg upp för Pamir och nu är deras motorcykel kaputt, för den har ingen koppling längre. Andy har tidigare skojat om att det finns en ny sport som heter ”Hur svenskar får ut sina trasiga bilar ur Tadzjikistan” – det verkar dock som vi måste ha en ny gren som innefattar ryssar och motorcyklar. Ja, vi kan ju inte annat än att lite bedrövat skratta åt misären. Så vi fick hjälp utav Anar på verkstaden som ringde några samtal till Khorog så att de förhoppningsvis kan få hjälp. I skrivande stund har vi försökt få tag i dem utan att lyckas så vi har ingen aning om hur det går för dem – men vi håller tummar och tår och hoppas att det går bra. Vi är också väldigt tacksamma att vår bil gav sig när den gjorde trots att det blir mycket väntan här i Dushanbe.

Strax innan vi åkte till verkstaden ringde Hampus till vårt försäkringsbolag för att höra sig för. Först ringde han bolaget men de kunde inte hjälpa oss. Därför blev vi hänvisade till SOS International, som kopplade oss vidare till SOS Bildel som i sin tur skickade samtalet vidare till SOS Moderna. Därifrån blev vi tillbakaskickade till Moderna för att till sist hamna hos en handläggare för utlandsproblem. Men nej, därifrån kunde vi inte få någon hjälp alls, så mycket slit för lite möda.

IMG_8330

Efter besöket på verkstaden mötte vi upp de andra strandsatta svenskarna för en bit mat. De håller på att få reda på om de kan få förlängt visum eller ej då de fortfarande inte fått bukt med sin bil. De ska försöka transportera hem bilen till Sverige på något sätt och har letat olika alternativ. Men allting är så himla, himla dyrt. Det lutar åt att de ska frakta bilen till Vilinus med tåg då det ”bara” går på 2000 dollar. Det är inte lätt när det är svårt minsann.

 

IMG_8340

Nu har vi tagit kvällen här på hotellrummet. Vi hämtade kortlek och tärningar i bilen när vi var på verkstaden så vi ska nog hitta något att underhålla oss med ikväll åtminstone. Imorgon tar vi nya tag för att lösa vårt problem. Återstår bara att se hur.

/Två något mer glada äventyrare

Translate »
%d bloggare gillar detta: