”FOLLOW THAT CAR!”

140804 – måndag

Baku, Azerbajdzjan

Vi ställer klockan innan 08:00 så vi kommer upp i tid, för idag har vi mycket att hinna med. Först ska vi till Turkmenistans ambassad och få våra visum ordnade sedan ska vi boka färjebiljett och förhoppningsvis komma med färjan från Baku till Turkmenbashi.

Vi packar ihop allt på hotellrummet som vi nu bott tre nätter på. Då har vi släpat med oss ryggsäckar, datorer, kameror, necessär och annan elektronisk utrustning som kan behövas för att dokumentera resan. Vi packar allt i bilen, checkar ut från hotellet och försöker få tag på en taxi som kan ta oss till ambassaden. Det är lättare sagt än gjort. Utanför står det en taxi – men han vill ha 10 manater för att köra oss en sträcka som mer bör kosta runt 5 manater – så vi väljer att inte åka med utan försöker med nästa. Vi behöver inte vänta länge utan nästa kommer inom bara någon minut. Bra tänker vi, hoppar in och visar vilken adress vi ska till. Dock vet inte chauffören vart detta ställe är, han tittar på kartan i sin mobiltelefon, ringer en vän -ja använder alla sina livlinor – men nej, han går bet och hittar med andra ord ine stället vi ska till. Det hela slutar med att vi får springa in på hotellet igen och be dem ringa efter en engelsk taxt då de har gps. Så något sena kommer vi äntligen iväg tilll ambassaden.

Väl där möttes vi av ett helt gäng ”Mongol Rally-bilar som alla också skulle ha visum. Det fanns en ”fixer” på plats som hjälpte oss med allt. Så vi lämnade in våra pass inklusive inbjudningar och väntade. Elin tänkte att det kunde vara en bra idé att köpa lite dryck och något att äta eftersom vi fortfarande inte fått i oss något frukost. Så hon promenerade iväg medan Hampus var kvar och väntade på vad som skulle ske härnäst. Och efter en liten stund sade ”fixaren” att vi skulle åka till banken för att betala visumen. Turkmenistans ambassad kräver att visumen ska betalas på ett speciellt bankkontor i Baku så det var bara att följa med. Om det nu inte hade varit för att Elin inte var på plats utan 150 meter därifrån gick i en mataffär och letade frukost och dryck. Hampus ville och kunde inte åka iväg utan Elin då hon hade alla pengar och frågade stressat om de inte kunde vänta lite – men det gick inte utan då fick Hampus vänta till nästa gång de skulle till banken, om crika fyra timmar. Då började paniken infinna sig – vart var Elin?! Så Hampus gick ut på stora vägen, såg hur alla Mongol Rally deltagare hoppade in i bilar och gjorde sig redo för avfärd och sakta rulla iväg. Samtidigt går Elin ut ur mataffären ser att Hampus står en bit bort och ser helt förfärad ut och tänker att nej, nu får vi inga visum till Turkmenistan ordnade idag och vi som MÅSTE vara ute ur Azerbajdzjan idag. Hampus ser Elin komma ut ur affären, springer fram till närmaste taxi och ropar till Elin att skynda sig och att sätta sig i bilen. När vi båda två sitter i bilen säger Hampus stressat ”Follow that car!!” och pekar på en av bilarna som deltar i Mongol Rally – hurra vi kom med till banken den här gången.

Vi kör något kvarter och ser sedan hur bilen framför oss ställer sig vid trottoaren. De har tappat bort de andra bilarna i karavanen och humöret sjunker igen. Vi har ingen adress till banken och heller inget namn så vi frågar taxichaufför och lite folk runt omkring om de vet vart Turkmenistans ambassade har ”sin” bank men ingen vet något om det.

Vi beslutar oss för att försöka förklara för chauffören att vi vill tillbaka dit vi hoppade in i bilen och tänker att vi kanske kan få adressen utav dem på ambassaden. Vi åker tillbaka och vi har sådan tur att chauffören faktiskt vet vart banken ligger så vi tar oss dit ganska enkelt. Dock återstod problemet med hur mycket vi skulle få betala när vi väl klev av. På ambassaden hade dock en annan deltagare i Mongol Rally hoppat in i bilen och när han, via tolk i telefon, fick höra att vi skulle betala 30 manater gick han i taket och sa något i stil med att det var ”äckligt att de försökte lura turister på pengar, att han inte skulle få 30 manater utan 5” – gav sedan luren till taxichuffören sa åt oss att hoppa ut och betalade sedan 5 manater till föraren. Vi blev båda lite snopna och tyckte lite synd om chauffören som hjälpt oss och kört oss både fram och tillbaka så en manat till fick han allt. Sedan klev vi in på banken och där var de andra fortfarande kvar.

Vi väntade ett tag medan fixern ordnade så våra visum blev betalda, fick betala honom för dem samt arvode till honom och kunde åka tillbaka till ambassaden. Nu blev vi uppdelade då vi också skulle ha minst två passfoton med oss till ambassaden, som tur var har vi med oss ett helt gäng med foton som Ronald varit snäll och ordnat åt oss då vi gjorde de tidigare visumansökningarna, så för vår del var det bara att åka tillbaka till ambssaden.

Väl där fick vi köa en liten stund igen och sedan fick Elin gå in med kvitto och pass och få visumen utfärdade för både henne och Hampus. Det gick smidigt och efter cirka 10 minuter var hon tillbaka med pass med visum till Turkmenistan i. Vi hittade en ny taxi och åkte tillbaka till hotellet för att ta hämta bilen. På vägen ringde vi Alec som kom och hämtade oss på hotellet och sedan guidade han oss till hamnen och färjeläget så vi kunde köpa biljetter.

IMG_4175

IMG_4176

Båtarna mellan Baku och Turkmenbashi är enbart fraktbåtar och man får köpa biljett i mån av plats. Dock avgår inte båtarna varje dag men vi hade otrolig tur – för just på idag skulle en av båtarna gå så biljett skulle vi få tag på åtminstone. Vi fick vänta till efter lunch vid färjeläget innan vi kunde köpa biljett. Vi fick betala några hundra dollar för den och sedan fick vi betala någon form för ”bro-avgift” så att vi skulle kunna köra på färjan. Vi fick springa fram och tillbaka och som tur var hade vi Alec till hjälp. Utan honom hade det aldrig gått och innan vi fick köra på var vi tvungna att bli införda i två eller tre olika logg-böcker, få våra pass stämplade av polisen och här var Alec återigen en stor hjälp. Till slut kunde vi äntligen rulla på båten. Precis när vi kört in hela bilen på båten blev vi stoppade av en man som sa något till oss på Azerbaijdzjanska – visad en lapp där vi tyckte det stod 208 och frågade med teckenspråk om det var där vi skulle sova? Mannen skakade på huvudet och skrev återigen 208 på lappen. Vi förstod först ingenting och sedan fortsatte vi låtsas som att vi inte förstod någonting. Mannen ville alltså ha 20$ för något som vi inte förstod. Efter någon minuts dividerande fram och tillbaka fick vi dock köra vidare utan att betala något.
När vi parkerade bilen längst in, vi var först på utav alla bilar, stod det ytterligare en man där som ville ha pengar för, som vi förstod, ”hålla koll på bilen”. Dock märkte han ganska snart att vi inte ville betala något så när nästa bil parkerade bakom oss gick han snabbt dit istället.

IMG_4212

IMG_4181

Bilen bakom var också en Mongol Rally bil, gul och med en öltunna fastsurrad på taket. De fyra grabbarna i bilen var från Moldavien. Vi beundrade varandras bilar, pratade en stund och sedan frågade den ena av dem, Micah, om vi inte kund gå med på att bli filmade? Han spelade nämligen in en film till sin flickvän där människor han mötte under resan på sitt modersmål fick berätta att han älskar henne. Gulligt tyckte vi och var såklart jättegärna med. Så där stod vi i skeppets lastutrymme och föklarade för Anna hur mycket hon betyder för Micha, på svenska!

IMG_4182

Efter det packade vi ihop de tillhörigheter vi ville ha med upp på däck och sedan traskade vi dit. Väl där möttes vi av skeppets husmor, en helt galet tokig kvinna skulle det visa sig. Hon visade oss till vår hytt och om vi ville ha egen toalett och dusch på rummet skulle vi få betala 20 USD. Hon fick 10 USD och vi fick vår spartanska hytt men med egen toalett vilket Elin verkligen önskade eftersom hon troligtvis fått början till blåskatarr. Så var vi äntligen i hytten och kunde äntligen andas ut för nu var bilen ute ur landet. Klockan var nu runt 16:00 och då var det bara att vänta på skeppets avgång.

DCIM102GOPRO

Vi gick till köket och köpte oss lite dricka och en kall öl och tog oss sedan upp på däck och pratade med alla andra passagerare. De allra flesta var deltagare i Mongol Rally. När vi suttit en stund på däck var det någon som plockade fram en stor låda som innehöll ett spel – nämligen kubb! Det visade sig vara två danska killar som hade med sig detta så vi utmanade dem på en omgång. Vi ställde upp spelet på däck och trots den låga vikten hade vi tur och vann första omgången. Spelet skapade stor uppståndelse och många ville också vara med och spela. Så vi lärde ut någon form för regler som vi gälla på båten och sedan blev det några omgångar kubb både på och utanför planen. Mitt uppe i ett spel hörs båtens tuta ljuda och vi lämnar äntligen Baku. Klockan är nu 20:30 och vi har drygt tolv timmars båtfärd över Kaspiska Havet framför oss. Vi stannar kvar på däck ett tag, pratar med folk och fotograferar hamnen i solnedgången. Sedan går vi in för att äta lite av maten Seva köpt åt oss. Vi tar en till tur på däck och utforskar fartyget. Vi blir inbjudna in till kommandobryggan och pratar lite med personalen och kaptenen och får också lov att fotografera. De är stolta och glada och visar oss jättegärna vad just de har för uppgifter på skeppet. Allt från att skicka meddelanden, till att reglera hastighet och kurs och att läsa sjökort. Tyvärr börjar det bli riktigt mörkt så fotografierna blir inte riktigt som Hampus tänkt sig utan frågar om det finns en möjlighet att få komma tillbaka i morgon på morgonen och ta fler foton vilket tas emot med ett stort leende. Snart ligger vi i varsin del av våningssängen med fönstret öppet så vi hör fartygets framfart på havet, nöjda och lättade att vi kommit ut ur Azerbajdzjan i tid och glada att skeppet avgått då våra fem visumdagar för Turkmenistan börjar imorgon. Turkmenistan är något vi både ser framemot men ändå inte då det ska ta väldigt lång tid vid gränsen och att vi verkligen MÅSTE vara ute ur landet inom 5 dagar annars får vi STORA problem. Men Turkmenistan verkar ha mycket annat att bjuda på som vi tycker ska bli väldigt roligt att få se. Imorgon får vi dock se hur det har gått med att komma in i landet. Vi hoppas på det bästa!

DCIM102GOPRO IMG_4239 IMG_4253 IMG_4256 IMG_4264 IMG_4276 IMG_4278

IMG_4262 IMG_4280 IMG_4286 IMG_4301 IMG_4317 IMG_4322 IMG_4330 IMG_4333 IMG_4338 IMG_4341 IMG_4344 IMG_4347 IMG_4354 IMG_4367 IMG_4369 IMG_4374 IMG_4390 IMG_4398 IMG_4406 IMG_4409 IMG_4410 IMG_4416 IMG_4418/Äventyrarna

2 Comments

  1. Svara
    Rulle Rullsson 9 augusti, 2014

    Hej, kämpa på, inte lätt att vara anhörig när ni tillbringar så mycket tid i tullen och man inte vet vad som händer, med ni följs noga- Ann hälsar. Ha de gött!

  2. Svara
    wepopop 10 augusti, 2014

    Roligt att höra ifrån er igen. Det känns tryckt att ni inte är ensamma utan att ni åker tillsammans med ett gäng andra mongoliet-rally-bilar. Kramar

Kommentera

Translate »
%d bloggare gillar detta: