BORD(ER)ED

140809 – fredag

Köyne-Urgench, Turkmenistan

Vi har tänkt ta oss till gränsen ganska tidigit, men som vanligt när det gäller oss blir tidigt först klockan 11:00 då vi är vid gränsen till Uzbekistan. Tidigare idag har vi ätit frukost med våra nyfunna vänner och sedan packat ihop bilen. Gränsen ligger inte långt från hotellet vi befinner oss på och vi kommer snart fram. Först ska vi ju ut ur Turkmenistan, det går smärtfritt. Det står en lastbil med nationsbeteckningen BL innan oss. Vi får parkera bilen, gå in tillsammans denna gång och få våra papper och pass kollade. Det tar bara en bråkdel av den tid det tog att komma in i landet. Bilen behövdes inte kontrolleras utan vi fick snart rulla vidare i ingenmansland.

När vi kom till den Uzbekiska gränskontrollen fick vi lov att vänta ett tag innan vi blev insläppta på området. Vi stod först i en kö på tre fordon, varav de bakomvarande båda var stora lastbilar. Sedan ser vi en bekant syn komma gåendes, det är Sophia och Denis. De fick skjuts ut till gränsen av någon från stan och gränskontrollen ut ur landet gick smidigt även för dem. Allt de har med sig har de ju i varsin ryggsäck. Sedan fortsatte väntan.

Tillslut blev vi insläppta genom grindarna och kunde påbörja vår infart i Uzbekistan. Vi fick skriva ner hur mycket kontanter vi har med oss in i landet och även skriva på våra värdesaker på ett papper. I Uzbekistan är den svarta marknaden stor därför är det jätteviktigt att vi skriver exakt hur mycket pengar vi för in i landet och också har lite koll på hur mycket pengar vi för ut, så vi inte hamnar i klammeri med rättsväsändet. Om vi skulle ta med oss mer dollar ut ur landet än vad vi fört in blir dessa pengar konfiskerade av staten om det upptäcks, inte kul. Våra dollar börjar dock tryta och för att vi ska kunna ta ut mer pengar, förhoppningsvis dollar, skrev vi på lite extra. Ibland måste man ligga ett steg före.

Vi har tidigare nämnt att man ganska snart efter en gränskontroll märker att man kommit in i ett nytt land. Tro det eller ej men vid den Uzbekiska gränskontrollenl ät det annorlunda än vad det gjorde i Turkmenistan. Det som lät var en skara undulater som hade bosatt sig bland stängerna i taket som var över inspektionsplatsen för bilar. När vi fyllt i alla papper, fått visa medicinskåp och fått ett 90 dagars visum för bilen (hurra! Bilen kan stanna drygt två månader längre i landet än vad vi kan) fick vi äntligen lov att rulla in i Uzbekistan. Det första som mötte oss var fint asfalterade vägar och efter någon kilometer såg vi också något som såg ut som en gammal kyrkogård med tinnar och torn. Vi hann få några foton tagna från bilen sedan fortsatte vi vår korta biltur på knappt tre mil till Nukus, där vi bestämt att vi skulle möta upp Sophia och Denis.

IMG_5544 IMG_5545

Tack vare vår nya app på mobilen hittade vi ganska snart till hotellet. Vi är heller inte sena med att fråga den lokala befolkningen om vägen om det behövs, det är ju lite det som är vitsen med att resa. När vi väl kom fram till hotellet var våra vänner redan där och hade bokat in oss för att bo i en jurta över natten. Rummen på hotellen var något dyra men i jurtan kunde vi bo alla fyra till ett överkomligt pris samt att frukosten ingick.

IMG_5548 IMG_5568 IMG_5556 IMG_5552

När vi installerat oss på hotellet ägnade vi resten av eftermiddagen till att skriva blogginlägg och backa-up foton. Hotellet har en jättemysig innergård med bambutak som solskydd, många växter och soffor med bord som vi ockuperade hela eftermiddagen och kvällen. Det finns också en restaurang så vi beställde in lite mat och något gott att dricka. Nu när vi ändå är i Uzbekistan vill vi gärna passa på att utforska Aralsjön, vilket Denis och Sophia också vill. Så tillsammans har vi beställt en bil och guide som ska ta oss till själva sjön där vi kan bada och sedan campa på stranden under natten och dagen därpå kör oss tillbaka till Nukus, via Moynak, där vi kan titta på strandade skepp. Det ska bli himla spännande!

Nu när vi är ute och resar har vi ju fått lånat oss en satellitspot som vi använder så mycket som det bara går. Idag fick Hampus ett telefonsamtal från en orolig förälder, pappa, som undrade varför vi var vid gränsen mellan Turkmenisatn och Uzbekistan så länge. Eftersom staden vi var i igår ligger så nära själva gränsen är det inte konstigt att man kan tro att vi var där länge, vilket vi i själva verket inte var. Men vi mår bra och njuter av vår resa! Visst har det varit stressiga tillfällen då vi båda undrat vad vi gett oss in på men det har vi nog glömt bort för vi har så skoj och får lov att uppleva så många annorlunda saker och träffa helt fantastiska människor. Imorgon ska vi ju ut på ytterligare ett äventyr innan vi, förhoppningsvis i slutet av veckan, kommer till Samarkand för ett besök hos barnen på SOS Barnbyar! Nu är det dock dags att sova för vi blir hämtade redan klockan 06:00 imorgon – så ticke-tacken lär ringa tidigt, kanske lite väl tidigt för två trötta äventyrare – men det är det värt!

/ Hampus, Hajen och Elin

Kommentera

Translate »
%d bloggare gillar detta: