S.T.O.P!!!

140816
Samarkand, Uzbekistan

Vi har bestämt oss för att ta sovmorgon för att kunna ta in alla intryck från gårdagens besök på barnbyn, så det blir frukost först klockan 09:00. Klockan 11:00 är vi klara till att åka och kör förbi en mataffär och köper på oss lite bröd, vatten och pålägg sedan rullar vi ut ur Samarkand. Trots att Samarkand är Uzbekistans näst största stad är vägarna på vissa ställen i staden otroligt dåliga med stora hål som nästan täcker hela körbanan. När vi så kommer ut på stora vägen är vägen betydligt bättre och vi kan köra på en stund. Sedan blir vägen något sämre igen och mindre rak men det gör inget för landskapet är otroligt vackert. Vi kör upp, över ett berg stannar och fotograferar innan vi kör ner och hamnar i öknen. Där ska vi köra ett par timmar till, på både stora och breda asfalterade vägar och på mindre grusvägar. Precis som i många andra länder är det även här mycket vägarbeten för att bygga ut vägnätet. Men på den sträcka man arbetar är dock vägen otroligt ojämn och besvärlig att köra på, dock inte lika dålig som vägen från Derwaza, Turkmenistan till Nukus i Uzbekistan som forfarande tar priset.

IMG_7331 IMG_7676 IMG_7635 IMG_7634 IMG_7628 IMG_7616 IMG_7606 IMG_7603 IMG_7602 IMG_7591 IMG_7575 IMG_7568 IMG_7544 IMG_7531 IMG_7511 IMG_7503 IMG_7496 IMG_7482 IMG_7427 IMG_7425 IMG_7417 IMG_7401 IMG_7391 IMG_7380 IMG_7377 IMG_7336

 

Vi har knappt 50 mil att köra till Dushanbe idag det tar många timmar. Vi vet att vi kom iväg lite sent men trots det har vi som mål att ta oss över gränsen mot huvudstaden. När vi ska svänga av stora vägen för att gena på en mindre väg mitt i öknen – då vi sparar cirka 15 mil på detta, både tid och bensin med andra ord – blir vi stoppade vid en militär-checkpoint. Det är första gången i Uzbekistan som vi måste kliva ur bilen och ta med våra pass. De fyller också i våra uppgifter i en bok för hand. De var trevliga men tröttnade nog snart på oss då vi försökte fråga om vägen och vi inte riktigt kunde förstå varandra. Så vi blev snart ivägskickade med en hand pekandes mot vänster och så kom vi faktiskt rätt.

Vid solnedgångsdags bestämde vi oss för att stanna för att fylla på bensin och fota lite, Hampus såg två cyklar parkerade vid vägkanten och stannade till. Här blir bra. Det visade sig att cyklarna tillhörde två japaner som bestämmt sig för att cykla jorden runt (den tanken blev verklighet för fyra år sedan) nu var de äntligen påväg hem. vi pratade om resan och kom fram till att vi troligtvis var galna allihop. Det fotades och improviserades tankanordningar med hjälp av petflaskor och ståltråd. Efter det bar det iväg igen.

IMG_7687 IMG_7726 IMG_7715 IMG_7713 IMG_7712 IMG_7707 IMG_7703 IMG_7689

Vi körde kanske en halvtimme på den nya vägen innan vi hamnar i en ny vägkontroll hos polisen. Vi blir intillvinkade igen och blir ombedda att kliva ut ur bilen. På något sätt förstår vi att vi inte får köra igenom checkpointen utan måste åka runt och på den stora vägen för att ta oss till gränsen. Klockan börjar närma sig 19:00 och snart börjar det skymma. Vi ser uppgivet på varandra och bestämmer att den stora vägen inte är något alternativ för oss. Vi ska köra genom check-pointen och fortsätta mot gränsen även om vi får sitta och vänta i flera timmar. Eftersom vi inte får någon förklaring till varför vi inte får åka igenom medan alla lokala bilar kör finner vi ingen anledning till att vända om. Efter en stund kommer det en rysk bil som också blir invinkad. Vi frågar om någon av dem pratar engelska och möjligtvis kan förklara för oss varför inte vi får åka igenom, men ingen av dem behärskar språket. Bara några minuter senare hör vi hög musik ljuda och ser en motorcykel med sidovagn komma åkandes, vilken också blir invinkad. Det är också två ryssar varav den ena faktiskt pratar engelska. Så vi hänger med dem en stund innan vi igen frågar polisen om vi inte kan få åka. Polisen visar då en karta och pekar på det stället vi är på, säger igen nej och visar istället vilken väg vi får åka på istället, det vill säga den långa vägen. Hampus noterar roat att check-pointen är markerad med ett dollartecken och vi hänger ytterligare en stund vid bilen och pratar med det ryska paret innan polisen kommer fram till Hampus och försynt visar att om han få dollar kan vi få åka. Vi har dock bestämt oss för att inte betala fler mutor till korrupta poliser så vi står vid bilen en stund till och väntar. Sedan ropar polisen till sig Hampus och säger att han vill ha pengar för att vi ska få köra igenom. Hampus frågar hur mycket och mannen skriver 10$ på ett papper varvid Hampus högt säger ”That much! You’re crazy and you should be the police!” Polisen backar då från betalningen och Hampus ger honom två snus, sedan kan vi åka igenom och fortsätta vår färd mot gränsen. Med oss har vi det ryska paret på motorcykeln som också ska till Pamir och köra. De har ett transitvisa i Uzbekistan och vill komma ut ur landet så fort som möjligt. Så vi bestämmer oss för att slå följe hela vägen till Dushanbe.

IMG_7735

Klockan har hunnit bli efter 20:00 och det är riktigt mörkt ute nu så vi kör först. Andy och Natalia, som de heter, berättar att gränsen bara har öppet till 23:00 så vi måste skynda oss på för att hinna. Det är cirka 15 mil kvar till gränsen så vi kör på så gott det går med hänsyn både till väg och mörker och tillslut är vi framme vid gränsen och det i tid. Vi försäkrar oss om att gränsen till Tadzjikistan också är öppen – vilket den är – och så kör vi in för kontroll. Eftersom vi båda har fordon får förarna stanna ute och gå igenom all packning i bil och motorcykel, medan Natalia och Elin får gå in för att få passen stämplade och gå igenom säkerhetskontroll. Av någon anledning är de mycket intresserade i att veta om vi har någon porr med oss och går därför igenom både kameror och mobiltelefon för att säkerställa att vi inte har det med oss. Varför det vet vi fortfarande inte. Så kom vi ut ur Uzbekistan och skulle nu in i Tadzjikistan. När vi kom till gränskontrollen fanns det ingen personal där så först blev vi fundersamma på om gränsen ändå var stängd och att vi skulle bli tvungna att spendera natten mellan två kontroller. Men vi fick hjälp och tillslut fick vi tag på någon som hjälpte oss. Vi betalade 10 USD för att få ett papper på att vi inte hade farliga mediciner med oss – medicinlådan gick de dock inte ens igenom. Sedan betalade vi 25USD för att få in bilen i landet. Vi fick skriva på en tulldeklaration i två upplagor och sedan var vi klara och körde in i landet. Klockan hade nu passerat midnatt och vi var alla väldigt trötta och såg framemot att få komma fram till Dushanbe för att få sova några timmar i en skön säng.

När vi kört cirka 10 minuter blev den asfalterade vägen återigen grusväg och Hampus kände att bilen inte hängde med – snarare att den slirade på vägbanan. Så vid nästa gupp var han lite mer uppmärksam och även där hände samma sak med bilen. Vi stannade bilen och pratade med Andy, som även han uppmärksammat att bilen betedde sig konstigt, framförallt det vänstra bakhjulen. Vi så att det fanns en bensinstation lite längre ner på vägen så vi bestämde oss för att köra dit och kolla om de hade någon möjlighet att titta på bilen.

IMG_7737 IMG_7740

Vi parkerade bilen under tak och gick in för att prata med personalen på macken, klockan var nu efter 02:00 på natten och visst hade de mekaniker – men inte på plats så här dags. Vi kunde få lämna bilen hos dem över natten om vi ville och sova i den, men tyvärr fick vi inte slå upp tältet på deras mark. Vi var både trötta, bedrövade och villrådiga och visste inte vad vi skulle göra. Medan vi stod på bensinstationen dök det upp folk från byggden som erbjöd sig att hjälpa till. En man tog med sig Andy i sin bil för att leta reda på en mekaniker medan vi stannade kvar på macken och åt lite korv i bröd som Natalia bjöd oss på. Sedan satte vi oss ute vid bilen och Hampus tog fram gitarren och så hade vi en liten musikstund tillsammans innan Andy kom tillbaka. De hade tyvärr inte hittat någon mekaniker och vi funderade på vad vi skulle göra – om vi skulle lämna bilen på bensinstationen, ta en taxi och bo en natt på hotell i Dushanbe eller om vi också skulle stanna kvar på stationen tillsammans med bilen? Eller skulle vi helt enkelt våga köra bilen till Dusjanbe, hoppas på det bästa och hitta en bilverkstad dagen efter?

IMG_7743 IMG_7747 IMG_7745 IMG_7744

SONY DSC SONY DSC

Medan vi stod och funderade dök det upp mer och mer folk som ville hjälpa till. Tillslut var det någon som hittade en mekaniker som kom för att titta på bilen. Han sa att det var svårt och veta varför hjulet satt som det gjorde om han inte fick möjlighet att se under bilen och erbjöd oss att följa med till hans verkstad som låg på andra sidan vägen.

SONY DSC

IMG_7752

Sagt och gjort, Hampus hoppade in i bilen och började sakta men säkert köra. När vi skulle köra ut på stora vägen, för att korsa den, var det ett litet gupp och då hände det som inte fick hända. Det hördes en hög smäll och så låg den vänstra bakänden i backen.

Bromsvätska började rinna ut i den torra sanden och hela hjulupphängningen var helt avbruten. Så där stod vi mitt över infarten till bensinstationen med en ej flyttbar bil, mitt i natten, i Tadzjikistan. Vad ska vi nu göra? 

IMG_7754

/Äventyrarna

One Comment

  1. Svara
    Ann 18 augusti, 2014

    Vilken himla tur att ni var i stan’ när bilen rasade! Hoppas det ordnar upp sig snart. Härligt att se att ni sprider glädje vart ni går. Kramar (‘-‘)

Kommentera

Translate »
%d bloggare gillar detta: