Back to square one

140822 – 140825
Helg i Dushanbe

På fredagen åkte vi med svenskarna till ett kontor för att fråga om lov till att exportera våra bilar ut ur landet. Vi fick hjälp av Bobo som arbetar på svenskarnas hotell. Han fixade med transport och hjälpte oss att översätta eftersom inga myndighetspersoner kan engelska. Det tog hela förmiddagen. Vi har också bestämt oss för att försöka få hem bilen och när vi pratat med våra vänner verkar det som att frakt med tåg är det enklaste och framförallt billigaste sättet att få hem bilen på.

När vi var färdiga med alla administrativa uppgifter för förmiddagen återvände vi till hotellet och väntade och väntade. Dels väntade vi på att klockan skulle gå så vi kunde få besked om vår bult till bilen men vi väntade också på att få höra något från Andy och Natalia, vars motorcykel inte ville vara med längre. De skulle ju försöka få hjälp att ta sig tillbaka till Dushanbe. Så vi satt en stund med varsin dator, spelade lite spel mot varandra på surfplattan, sov, tittade på tv och lyckades också streama svensk tv på nätet. Lyckan var gjord. När klockan passerat 14:00 kunde vi äntligen ringa verkstaden och höra oss för om reservdelen – tyvärr hade den inte dykt upp än. Så vi får helt enkelt vänta till på måndag.

Tidigt på kvällen fick vi ett meddelande från de andra svenskarna. De hade varit och hämtat våra stämplade papper – så nu hade vi fått lov att transportera ut bilarna ur landet. VI skulle bara till ett annat kontor på måndag och sedan skulle vi nog till och med kunna få lasta på dem på tåget och få hem dem ganska snart. Vi oroade oss lite över detta då vi inte fått vår reservdel ännu men förhoppningsvis hinner vi med allt på måndag.

Vi bestämde oss sedan för att äta något tillsammans och tog en taxi upp till berget och åt mat på den restaurang där vi varit med Andy och Natalia. Så de också fick se på utsikten och göra något annat än att äta på den restaurang som kommit att bli vårt stammishak, inne i stan. Medan vi åt fick vi sms från Andy som berättade att de fortfarande inte hade hittat någon som kunde hjälpa dem tillbaka till Dushanbe men att de mådde bra för övrigt. Vilket tur tänkte vi och var än en gång tacksamma för att bilen brakade ihop där den gjorde och inte 50 mil senare. Efter maten blev det god natt och sedan var fredagen slut.

På lördagen tog vi sovmorgon. Vi hade inga egentliga planer. Det är fortfarande för varmt för att vara ute på dagarna men vi var tvungna att ta oss till bilverkstaden och hämta kläder ur bilen då vi börjar bli riktigt sunkiga.

Väl framme vid verkstaden får Hampus ett sms från Andy som meddelar att de jobbar febrilt på att ta sig till Duschanbe. Eftersom vi var öga mot öga med en mekaniker frågade vi om han kände någon i bergen som kunde hjälpa Andy. Det passades lite telefonnummer och samtal, men utan resultat. Det finns inga mekaniker i bergen som kan fixa sådana saker – bara simpla problem. Vi har fått berättat för oss att det står övergivna bilar vid vägkanten och enligt UD avråds resande i denna regionen skarpt med tanke på säkerhet. Vi håller tummarna för att de hittar någon vänlig själ som kan få ner dom och deras trasiga motorcykel från bergen (som verkligen är en utmaning för de flesta motorfordon).

Vi lastar in grejerna vi hämtat på bilverkstaden i taxin och återvänder till hotellet.

140824, Söndag 
Dushanbe, Tadzjikistan

Söndagen är den dagen som är tråkigast när man väntar på saker och ting. Inget händer och allt är pausat.
-Väntar fortfarande på delar från Moskva.

Kl 04:00 på natten anländer en militärbuss till hotellet – det är Andy och Natalja och deras trasiga motorcykel. Deras berättelse är ingående och det visar sig att de bogserade motorcykeln efter en bil nedför berget till närmsta by (detta gick i ca 50km/h med stup rakt ner från vägkanten och stora sliriga stenar på vägen). Efter det träffade de militärerna som skruvade ur baksätet på deras buss för att sedan få plats med Andy, Natalia och den trasiga motorcykeln. Sen bar det av mot Duschanbe igen.  

140825, måndag
Dushanbe, Tadzjikistan

Vi äter frukost vid 07:30 innan vi åker iväg till våra svenska vänner för att senare åka och fixa det sista med våra papper för att få ut bilarna i landet . Förhoppningsvis kan vi även lasta på dem på tåget idag. Äntligen ser vi ljuset i tunneln. Lastningen beror dock på om vår bil hinner bli klar på verkstaden eller inte, om inte får vi lasta på den imorgon. Det ska bli himla skönt att äntligen få kunna lämna Dushanbe. Med oss fyra följer Bobo, som arbetar på det hotell våra vänner bor på. Vi hoppar in i bilen och efter knappt en timmes bilfärd är vi framme vid ett kontor, i Dushanbe Two. Kontoret arbetar med tåggods och vi är där för att få någonting godkänt. Det tar cirka femton minuter sedan får vi hoppa in i bilen igen och köra tillbaka in till Dushanbe och besöka ett annat kontor för att få klart med någonting annat och äntligen få en ordentlig prisuppgift. Vi blev bjudna på chai och chokladkolor sedan fick killarna gå iväg till ett annat rum medan tjejerna blev kvar och drack mer te. Efter cirka en halvtimme blev tjejerna hämtade och det var inga glada miner som mötte dem. Från att i ena stunden känna att nu äntligen är vi nära en lösning visade det sig att vi var tillbaka på ruta ett. Visst kunde vi få lov att transportera bilarna med tåg men det skulle visa sig kosta – 12’000 USD!! Tio gånger så mycket som det pris vi först fått. Det kan vi bara inte betala – så vad ska vi göra nu då??

Vi sätter oss i bilen – helt bestörta och paniken nära till hands för imorgon åker våra vänner hem till Sverige igen. Deras visum går ut på onsdag så de kan inte stanna längre men hur ska vi nu göra med bilarna?

  • Vi kan alltid köra bilen när den är klar på verkstaden. Dock är det en stor chansning då vi har blivit rekommenderade att inte köra bilen på dåliga vägar, precis som de i Tadzjikistan och angränsande länder (lastbilschaufförer vägrar nästan att åka dessa sträckor utan massvis med extrabetalt). Går bilen sönder igen är vi i ”deep shit” (fängelsedjupt).
  • Vi kan ju alltid importera bilen och sälja den i landet. Dock kostar importen 7000 Euro och vi kanske max kan sälja bilen för 1000 USD. Vilket inte lönar sig och vi vill verkligen få hem vår äventyrsbil igen.
  • Vi kan försöka att laga bilen ännu mer. Men det finns inga reservdelar till vår bil i Tadzjikistan så då måste de flygas in från Moskva. Vi har redan betalat 1000 USD för att få bilen fixad så att den rullar igen. Vi har ingen aning om vad det skulle kosta att fixa till resten och heller inte om vi hinner att få den färdig innan våra visum går ut.
  • Frakta bilen till ett land i Europa på annat sätt än med tåg så att vi kan köra den igen utan problem.

Det sista alternativet är det som i våra öron låter vettigast och nu när vi är två bilar som ska hemåt vore det dumt att inte försöka få hem bilen. Så vi fortsätter vår intensiva jakt på en lösning. Vi beger oss därför till en lastbilscentral – kanske blir det billigare att frakta hem bilen med lastbil än med tåg? Där får vi tyvärr inget besked på en gång utan saken ska undersökas. Under tiden behöver vi komma fram till plan C. Så vi bestämmer oss för att åka till ett logistikföretag som vi tidigare fått prisuppgifter från men ratat då det skulle vara mycket billigare att transportera hem bilarna med tåg. Vilket nu inte visade sig stämma.

Dock var klockan lunchdags så vi fick lov att vänta ett tag och köpte oss lite pizza för att fylla på energi på hotellet. Efter maten ringdes det efter en taxi och vi satt snällt och väntade i lobbyn efter en liten stund ropade Bobo efter oss – taxin var redan här men stod på baksidan. Vi hade bråttom iväg till kontoret så vi fick springa genom både matsal och kök innan vi kom ut på baksidan och hoppade in i taxin. När taxin väl skulle starta behövde den puttas igång men sedan bar det äntligen iväg.

På kartan visste vi vart vi skulle men det är svårt att se på en online-karta som inte är gjord för trafikanter när man åker bil. Den ena efter den andra vägen visade sig vara enkelriktad, eller så var det vägarbete och helt avstängt. Så det slutade med att vi åkte så långt vi kunde och sedan hoppade vi ur taxin, utan att betala, och sprang och sprang för att komma till kontoret. Väl där fick vi snabb hjälp då vi redan hade pratat med dem på telefonen. Vi fick reda på att det skulle kosta 7200 USD för oss att frakta ”hem” bilarna med lastbil, de kommer då till Klaipéda, Litauen. Därifrån är det bara en färjetur som skiljer oss från Sverige.

Vi hade fortfarande inte hört något från det andra lastbilsstället och blev otroligt väl och proffessionellt bemötta att vi bestämde oss för att satsa på att få hjälp av Globalink. De satte genast igång med att titta på våra papper och konstaterade snabbt att vi behövde få förlängt visum för båda bilarna då det med allt pappersarbete kan ta några dagar innan bilarna är klara för avfärd. Sedan måste de också ha en lastbil att lasta dem i och det kan ta några dagar extra att få tag på en sådan. Våra visum går ut i övermorgon respektive söndag, så det förstod vi var ett måste. Dock kvarstod problemet med att de andra svenskarna skulle vara tvungna att flyga hem imorgon. Vi fick då information om att vi kunde skriva en fullmakt på bilen till Bobo men att vi var tvungna att skynda oss att fixa det för den myndighet som hjälper till med sådana intyg stänger runt 17:00 och nu var klockan redan 15:00.

Vi fick en taxi beställd och medan vi väntade på den fick vi också information om att vi skulle få hjälp utav en anställd på företaget som är specialist på tullfrågor så då skulle all dokumentation bli rätt och riktig. Sedan skyndade vi oss ut i taxin som hade kommit och körde mot hotellet för att hämta Bobo. Hampus hoppade av i närheten av vårt hotell då taxin som vi färdades i bara kunde ta fyra passagerare och med Bobo skulle vi bli fem. Elin fick följa med och kolla på kartan vart stället låg så vi också kunde hitta dit lätt om vi skulle behöva ha en fullmakt skriven. Medan Elin var med svenskarna på kontoret var Hampus på vårt hotellet och hjälpte Andy med motorcykeln och fixade lite. När fullmakten var skriven åkte Elin, svenskarna och Bobo tillbaka till det andra hotellet och pratade om hur vi skulle lösa allt praktiskt nu när de skulle åka hem imorgon. Elin ringde efter Hampus som snabbt skyndade sig till hotellet. Vi har varit så länge här i Dushanbe nu att vi till och med vågar åka med de lokala bussarna, som förövrigt bara kostar 1 somoni. Så det dröjde inte länge förrän han var på plats. Vi gjorde upp de sista bestämmelserna, som att vi skulle ringa Globalink på morgonen för att veta vad som skulle göras resten av dagen, innan vi gick till vårt stammishak för att äta lite mat tillsammans. När vi kom till restaurangen var det fullt på serveringen så vi fick vänta en liten stund och då hann Andy också komma så åt vi hamburgare, korvtallrik och kyckling innan vi alla kände att det var dags att gå hemåt, trötta och slitna efter dagens alla turer. Vi tog sällskap med svenskarna till deras hotell, sa hej då och önskade dem en lycklig resa. Sedan fortsatte vi vår tur tillbaka till vårt hotell. Väl där var Elin väldigt trött och somnade tidigt medan Hampus och Andy satt ute på innergården och pratade innan det även för Hampus del blev dags att sova.

 

IMG_8353

IMG_8354

IMG_8355

IMG_8359

IMG_8367

/Äventyrarna

One Comment

  1. Svara
    wepopop 27 augusti, 2014

    Håller tummarna för att det ska lösa sig på ett inte allt för dyrt sätt. Kramar

Kommentera

Translate »
%d bloggare gillar detta: