Landmines – Hitchhike – Altitude Sickness and great views (4 days in Pamir)

140828 torsdag
Dushanbe, Tadzjikistan

Hampus hann knappt trycka på publicera till förra inlägget förrän det knackade på dörren till rummet. Klockan var då 05:50 och receptionisten meddelade att chauffören var här för att ta oss till busshållplatsen för buss mot Khorog. Vi var dock inte färdigpackade ännu och höll på att förbereda lite frukost som vi tog med oss. Tjugo minuter senare var vi dock på väg för att fortsätta vårt äventyr!

IMG_8424

Vi kom till stationen där man kan dela taxi till Khorog. En färd på cirka 50 mil men som tar mellan 16-21 timmar att åka. Vi fick tag på en taxi ganska snart och sedan var det bara att vänta. Taxin kör nämligen först då den är full men vi fick reda på att vi skulle åka vid 07:00 – jättebra tyckte vi men det skulle visa sig inte stämma. När klockan blev strax innan 07:00 berättade chauffören att presidenten var på väg till flygplatsen och därför var ute och körde. Så tidigast om två timmar kunde vi komma iväg. Då satte vi oss i bilen och sov en stund eftersom vi inte fått någon sömn alls under natten.IMG_8426

När klockan passerat 09:00 hade vi fortfarande inte kommit iväg. Men sedan hände det saker. Vi fick två nya passagerare samt instrumenten till ett helt band. Så när bilen äntligen var färdiglastad runt 10:00 var det fullt med saker både på tak och i bilen. Först blev vi lite nervösa att vi inte skulle få plats men det fungerade ganska bra. Elin satt i mitten och till höger om henne satt Hampus. På vänstersida satt en kvinna, i drygt 60 års ålder, och i framsätet en kille på knappt 20 som trodde han var kung av världen. Vi frågade om Hampus kunde få sitta i framsätet då han är längst utav oss alla – för att få bättre plats – men det gick inte för sig. Vi blev mer irriterade när killen satt sig i framsätet och sedan flyttade bak sätet så det blev ännu mindre plats. Vi bad att han skulle flytta fram igen men han låtsades som att han inte hörde oss. Sedan var han DJ hela resan och pillade på allting som gick att pilla på i bilen. Ingen trevlig prick med andra ord.

DCIM102GOPRO

Under resan pratade vi lite med kvinnan i baksätet, hon kunde några ord engelska. Hon berättade att hon var läkare och om sina barn som bodde utomlands, bland annat i Bishkek, Kirgizistan, New York och S:t Petersburg. Vägen till Khorog bjöd på hisnande vyer och vi steg över 1000 meter. Det gjorde att chips-påsen vi fått med oss såg helt sprängfärdig ut då trycket är helt annorlunda på den höjden. Vi sov ibland, stannade första gången för att äta när klockan var 14:00. Vi åt lokalmat som plov, manti och sallad. Sedan fortsatte resan och när klockan var 18:00 kom vi till Kalaikum där vi åt lite mer mat. Det blev rissoppa. På vägen från Kalaikum körde vi längs med den Afghanska gränsen, en stor flod. Det var otroligt vackert att se men sedan blev det mörkt och tur var kanske det så man slapp att se alla branta stup man körde bredvid. När klockan var efter midnatt var vi äntligen framme i Khorog och vi blev avsläppta vi stadens B&B och fick oss ett rum. Ställde klockan på 09:00 och sov gott!

IMG_8440 IMG_8568 IMG_8549 IMG_8543 IMG_8499 IMG_8470 IMG_8465

IMG_8603

IMG_8605

IMG_8624

Vi har med tanke på er inte delat med oss av all information om den här regionen men nu när vi på en säkrare plats kan vi skriva om det. Såhär skrev Finlands UD om resande i denna regionen 26/5 2014

”Tadzjikistan: Undvik resande till Gorno-Badachsjan. Allmän risk för terrorism. Gränsområdena eventuellt minerade.

Ambulerande ambassadören för Centralasien
Helsingfors

Resande till Gorno-Badachsjan (GBAO) och i synnerhet till Khorog-området på grund av oroligheterna som nyss inträffat där borde undvikas tillsvidare. I övriga landet är säkerhetssituationen förhållandevis stabil, men risken för terrorism kan inte helt uteslutas.

Turister ska vara allmänt försiktiga och följa myndigheternas säkerhetsanvisningar noga. Vi avråder från resor till Rashtdalen (Rasht Valley), till Tavildararegionen och till gränsområdena mot Afghanistan, Kirgizistan och Uzbekistan på grund av minfält och sammandrabbningar mellan smugglare och andra kriminella grupper. Gränserna kan stängas utan förvarning.

En heltäckande reseförsäkring är nödvändig.

Utrikesministeriet rekommenderar att du gör en resenamälan före resan.”

140829, fredag
Khorog, Tadzjikistan

Nu har vi äntligen fått lämna Dushanbe och ska göra det bästa och mesta vi kan av de dagar vi har kvar på vårat visum här i Tadzjikistan. Så vi bestämde oss för att ta oss längsmed Pamir Highway, eller M41 som den också kallas, till Osh, Kirgizistan.

IMG_8638

Under gårdagen satt vi i en bil i princip hela dagen och sent på natten kom vi fram till Khorog. Vi fick några timmars välbehövlig sömn och sedan var det dags att bege sig igen. Vi frågade om frukost men den serverades bara fram till klockan 10.00 vilket vi inte blivit informerade om under gårdagen. Så utan mat i magen packade vi på oss våra tunga ryggsäckar och promenerade ner till stora vägen. Där fick vi tag på en buss som för 1 somoni/säte tog oss till stadens centrum och bazar. Därifrån skulle nämligen delade taxis till Ishkashim gå, så att vi skulle kunna få se Wahkan valley. Vi fyllde upp hela bussen med alla våra väskor och fick betala för fem säten. Tur att bussarna går så tätt att vi inte hindra andra från att åka. En av passagerarna frågade om vi skulle med en ”galloper” till Ishkashim och vi svarade att ja det skulle vi. Så när det var dags för oss att gå av bussen var han vänlig och följde med oss till taxistället.

IMG_8645

IMG_8662

 

IMG_8652

 

När vi kom dit fanns den en bil som väntade på fler passagerare. Vi träffade ett par från Belgien, Kevin och Ellie, som också skulle med taxin. De skulle dock lite längre än oss då det inte skulle finnas något att titta på i Ishkashim. Så vi följde med dem istället. Vi skulle till ruinerna av en borg som låg högre upp på berget där skulle det också finnas gott om homestays så boende skulle inte bli några problem.

När vi packade väskorna mitt i natten funderade vi mycket på vad vi skulle ha med oss. Sovsäck? Liggunderlag? Tält? Vi kom fram till att vi inte skulle kunna släpa på något av det så nu är vi beroende av att hitta boende eftersom vi inte kan tälta. Vi var också ganska smarta som la vår guidebok i bilen och inte i ryggsäcken så vi reser lite på vinst och förlust i Tadzjikistan nu. Tur för oss har Ellie och Kevin en ny guidebok från 2014 så vi åker lite snålskjuts på den.

IMG_8683

IMG_8698

IMG_8710

IMG_8752

IMG_8755

IMG_8756

IMG_8763

IMG_8828

IMG_8834

IMG_8840

IMG_8850

När vi skulle kliva av jeepen ville chauffören inte köra upp oss till borgen utan att få extra betalt. För hela resan hade vi betalat 70 somonis/person och nu ville han ha ett tillägg på 30 somonis/person. Men det ansåg vi att vi definitiv inte kunde betala. Så efter lite om och men gick han med på att köra upp oss för 50 sominis totalt. Vi hann dock inte mer än 30 meter på vägen då han stannade och arrangerade skjuts upp med en lokal man. Priset var detsamma och busschauffören var nöjd att han slapp köra oss.

IMG_8929

IMG_8962

När vi väl packat om allting gick det brant uppför på slingriga grusvägar nära kanten och utan räcken. Vi borde blivit vana vid det här laget då vi kört på många sådana vägar – men inte. På vägen upp körde vi förbi borgen och fortsatt en bit till tills vi tillslut stannade utanför ett hotell. Det visade sig att mannen som kört oss upp var ägaren av detta hotell och ville såklart att vi skulle stanna där över natten. Han pratade dock inte ett ord engelska men som tur var var hans dotter engelsklärare så vi kunde få bra information från henne. Hotellet kan knappast liknas vid ett hotell i vanlig bemärkelse utan bestod av stora sovsalar. Det var heller inte färdigbyggt och saknade el i uttaget i rummet som vi fick bo i. Det slutade med att vi fick ladda alla våra saker ur ett eluttag i trappan. Men vi betalade inte mer än 35 somonis per person för boendet – dock ska tilläggas att toaletten bestod av ett utedass (som på många andra ställen här i Pamir) där det var fyra hål rakt ner i marken. Så hade du tur kunde du få göra dina behov med sällskap bredvid.

IMG_8975 IMG_8987IMG_8966 IMG_8983 IMG_8982

När vi väl fått tillgång till rummen gick vi ner till köket och köpte oss lite mat. Kålsoppa med potatis och morötter och till det åt vi lite bröd och drack grönt te. Efter det var det dags att gå att lägga sig för klockan skulle ringa redan 04:30 så Hampus kunde gå upp med soluppgången och få lite fina bilder.

140830 – lördag

Klockan ringer 04:30 och vi är båda trötta. Hampus lyckas kravla sig upp och ser att det regnar ute – så det blev inget med den soluppgången. Istället kröp han ner i sängen igen och gick upp först klockan 06:00 igen. Han skulle nämligen bada i den varma källan som fanns utanför hotellet. Eftersom det var lördag var det många som skulle göra sin veckovisa tvagning så för att alla skulle kunna få bada skiftade man mellan män och kvinnor varje halvtimme. Elin kom dock inte upp ur sängen förrän 07:30. Hon hade då en hiskelig huvudvärk – med största sannolikhet en släng av höjdsjuka. Hampus mådde inte mycket bättre han heller och inte gjorde våra belgiska vänner Ellie och Kevin det heller.

DCIM103GOPRO

När klockan var 08:00 hade vi blivit lovade en bil till Langar, sista byn i Wakhan Valley innan vägen gick upp på Pamir bergen igen. Så strax innan 08:00 var vi färdigpackade och väntade snällt på att bilen skulle komma. Men nej, ingen bil kom det. Vi pratade men en av kvinnorna på hotellet som berättade att det var hennes pappa som skulle köra oss. Vi diskuterade priset och sa att vi inte betalar mer än 200 sominois totalt för att bli skjutsade till Langar. När vi fick prisuppgiften på 200 somonis var vi ju tvungna att köpslå och tillslut hade vi kommit ner till l80 somonis. Antaligen tröttnade de på att ha oss på hotellet och ville bli av med oss.

IMG_9011

IMG_9069

IMG_9059

IMG_9023

 

IMG_9012

Turen till Langar var otroligt vacker. Wakhan Valley delas mellan Tadzjikistan och Afghanistan och på varje sida brer sig höga berg. Vi var så nära Afghanistan att vi nästan kunde ta på det och de flesta bilder på resan till Wakhan och i Wakhan visar egentligen Afghanistan och inte Tadzjikistan. Efter knappt två timmar var vi framme i Langar och blev först avsläppta på ett ställe där de ordnade med delade taxis och bussar och också hade ett hotell. Klockan var nu 12:00 på dagen och föreståndaren, med två stora gluggar i tandraden, berättade på knaglig engelska att vi inte skulle kunna få åka idag utan först imorgon då det inte fanns några bilar. Vi vet inte om han talade sanning eller inte eller om han bara ville att vi skulle stanna en natt på hans hotell. Vi kände oss dock väldigt stressade eftersom våra visum går ut redan på tisdag. Vi bestämde oss alla fyra för att vi inte ville stanna kvar längre än nödvändigt i Wakhan utan försöka få tag på en bil på annat sätt. Så mannen från första hotellet fick snällt köra oss tillbaka in till byn där vi packade av alla våra saker och tänkte att nu får vi nog vänta länge. Men medan vi höll på att packa av bilen kom det en taxibil körandes mot oss. Ellie stoppade honom och frågade hur mycket han ville ha för att köra oss till Alichur, som ligger längsmed M41 eller själva Pamir Highway. ”100 dollar för allihopa” svarade mannen och vi sa att ja det kör vi på. Så den nya bilen körde upp intill oss så vi skulle kunna börja packa den men då var mannen som precis släppt av oss framme vid vår ny chaufför och pratade. Så när vi skulle bekräfta priset på 100 dollar fick vi dock ett helt annat svar. Han skulle först ha 300 dollar och sedan 100 dollar per person. Detta kunde vi aboslut inte acceptera och sa att ha erbjudit sig att köra oss för 100 dollar totalt. Då tittade killen på mannen från hotellet och sa att nej, 300 dollar skulle han ha – annars kan det kvitta. Så ja, då fick det kvitta. Så han körde vidare och vi var rasande på mannen som kört oss till Langar. Med största sannolikhet hade han sagt till honom att ta 300 dollar för färden eftersom det är det man får betala med privatchaufför över hela pamir. Då kan man köra hur länge man vill och mellan Dushanbe och Osh som är en sträcka på drygt 100 mil. Nu skulle vi bara åka 8 mil.

IMG_9074

 

Så vi blev tillslut lämnade åt vårt öde och bestämde oss för att lifta. Vi var alla lite nere så för att muntra upp gänget sa Elin att vi vid klockan 13:00 visst skulle få tag på en bil. Det körde förbi några bilar men ingen av dem åt rätt håll. Det kom en bil som stannade och frågade om han kunde hjälpa till med något. Vi sa att vi sökte en taxi, han ringde ett telefonsamtal och 13:05 rullade det in en taxi mot oss. Bara minuten senare kom det ytterligare en taxi som var villig att köra oss till Alichur så nu hade vi verkligen möjligheten att få ner priset. Det pratades dollar hit och dit och vi sa att vi kan betala 100 dollar totalt. Det skulle dock inte fungera utan han skulle ha minst 200 dollar. Efter lite prutande slutade vi på ett bud på 160 dollar från oss respektive 170 dollar. Dock är våra dollar knappa så vi tänkte att vi erbjuder en summa somonis istället. 170 dollar motsvarar 840 somonis och vi var lite fräcka och erbjöd chauffören 800 somonis. Då sprack det upp ett stort leende på chauffören som var nöjd med summan. Vi förstår fortfarande inte hur det kom sig eftersom vi inte betalade mer än 160 dollar. Men vi kunde äntligen ta oss till Alichur.

IMG_9080

IMG_9082

Vi packade allt på bilen och hoppade in. Hampus och Kevin turades om att sitta i framsätet och färden började med att gå uppåt. Vi fick en fantastisk vy över Wakhan och sedan var vi uppe bland bergen och körde. På hela resan innan vi kom ut på Pamir Highway mötte vi en enda bil. Det visade sig vara en bror till den medpassagerare som snikit sig in i baksätet på bilen. Däremot mötte vi flertalet cyklister – helt galna enligt oss. Men det var fler cyklister än annat folk på vägen.

IMG_9087

IMG_9175

IMG_9159

IMG_9152

IMG_9148

IMG_9146

IMG_9141

IMG_9139

IMG_9106

IMG_9181

IMG_9102

IMG_9101

IMG_9092

IMG_9091

DCIM103GOPRO

IMG_9196

IMG_9279

IMG_9278

IMG_9271

IMG_9252

IMG_9250

IMG_9249

IMG_9237

IMG_9234

IMG_9233

IMG_9217

IMG_9214

IMG_9204

IMG_9302

Tillslut kom vi fram till Alichur och vi blev avsläppta utanför en matsal med tillhörande ”hotell”. Där kryllade det redan av turister. Både sådana som tagit sig dit med cykel men också med egen bil. Totalt var vi elva personer som denna natt skulle sova i en stor sovsal tillsammans. Men det var billigt och vi fick möjlighet att köpa mat i kantinen. Det blev återigen soppa med nan-bröd och efter det grönt te. Hampus mådde ännu sämre nu mot tidigare och förutom huvudvärken frös han som bara den. Vi bäddade ner oss ordentligt bland alla de madrasser och täcken som fanns tillgängliga och sedan var det dags att sova, det var redan kolsvart ute trots att klockan inte var mer än 21:00.

IMG_9310

 

140831, söndag
Alichur, Tadzjikistan

Hampus har sovit dåligt i natt och sprungit titt som tätt på toaletten. Huvudvärken är likadan som tidigare men däremot har han svettats som en gris under natten. Elin hon har också sovit dåligt men inte lika dåligt som Hampus. När klockan är 06:00 skiner solen och de flesta vaknar till liv.

IMG_9317

Vi tar på oss lite kläder och packar undan allt vårt pick och pack. Vi leter frenetiskt efter huvudvärkstabletter som vi hoppas ska kunna hjälpa mot värken men hittar inga. Vi har inte riktigt koll på vad som är med och inte sedan vi fick minimera all vår packning i bilen till 50 kilo och ta resten på ryggen eller slänga. Men Elin är säker på att hon viss packat ner värktabletter och blir alldeles bestört när hon inte hittar några. Vi har inte någon aptit någon av oss så till frukost dricker vi bara lite varm choklad. Elin provar med en brödbit, som inte alls smakar, och Hampus får inte ner något i magen. Klockan tickar på och vi får reda på att vi är i en annan tidszon så vi får flytta fram klockan en timme ytterligare.

IMG_9319

IMG_9366

IMG_9350

IMG_9345

IMG_9343

IMG_9342

 

IMG_9335

IMG_9376

IMG_9371

IMG_9367

De andra resenärerna gör sig klara för att åka. Det är en perfekt dag för cykling. Solen skiner och det är svala vindar. Bilisterna som också sovit över natten kör också iväg och så blir vi lämnade själv, fyra backpackers. Ägaren till ”hotellet” har berättat att det går bussar till Murghab som ligger två mil bort och som är sista stora byn innan gränsövergången till Kirgizistan. Det kommer flera små bussar till hotellet – men från fel håll. Alla chaufförer säger samma sak, det är söndag och det går inga bussar till Murghab då. Hur ska vi nu göra? Vi bestämmer hos helt enkelt för att förska lifta med någon av alla de lastbilschaufförer som ska till Kina, då kör de nämligen igenom Murghab.

Vi sitter ute och väntar. Det kommer fler bilar åkandes – men från fel håll. Tillslut ropar Ellie att det kommer två lastbilar körandes. Då blir det fart på oss. Vi springer så gott vi kan, med andan i halsen, till vägen för att försöka få stopp på dem. Men det lyckas inte alls utan de bara kör vidare och så ser vi hur de svänger av in till byn. Vi blir lite nedstämda men strax därpå kommer det ytterligare två nya lastbilar och denna gången har vi tur. Båda ska till Murghab och har möjlighet att ta med oss. Eftersom vi är fyra personer med mycket packning krävdes det två lastbilar för att vi skulle kunna komma iväg samtidigt. Vi hämtar det sista av vår packning och sedan bär det iväg.

IMG_9381

IMG_9384

IMG_9471

IMG_9462

IMG_9451

IMG_9444

IMG_9441

IMG_9436

IMG_9434

 

IMG_9421

 

IMG_9404

IMG_9397

IMG_9395

DCIM103GOPRO

IMG_9389

IMG_9386

IMG_9477

IMG_9480

Det skumpar och har sig de två timmarna det tar att köra till Murghab och vi känner att humöret är på topp och nästan att huvudvärken försvunnit. Vi blir avsläppta utanför hotellet och vi hinner knappt ur lastbilarna innan det kommer fram en man till oss och frågar om vi vill med honom på en dagsuflykt. Han har tänkt åka och titta på några sjöar och en by och bilen kostar 100 dollar, men är man fler blir det billigare! Varför inte tänker vi, klockan är ju bara 12:00 och vad ska vi göra en hel dag i Murghab? Så när vi fått checkat-in på hotellet, som faktiskt kan klassas som hotell men två sängar i varje rum, fått lite mat i magen så bär det iväg.

Mannen som haffat oss efter vår lastbilsfärd heter Arcon och är från Turkiet. Han pratar både lite ryska och tadzjikiska så han blir en bra guide. Vi stannar först vid en kyrkogård och tittar på de vackra gravarna, dock används den inte längre. Sedan forsätter färden i dalen mot två sjöar som vi stannar vid. Det är otroligt vackert och vi tar många foton. I fjärran skymtar Central Asiens högsta berg, det ligger i Kina, vilket är täckt av is.

IMG_4236IMG_9492IMG_9500

IMG_9516 

Vi kör vidare och tar mer foton och ser en jurta. Vi bestämmer oss för att åka dit för att ta foton och säga hej. Det slutar med att vi blir bjudna på nan, ost och te inne hos dem. De är Kirgizer och nomader som flyttar med sin 200 getter stora hjord under året. Vi har en trevlig stund innan vi måste åka vidare och kör mot den lilla by som är den sista i Tadzjikistan innan Kina. Vi stannar till igen innan bilen tar oss tillbaka till Murghab. Klockan är nu runt 17:00 och nu finns det äntligen tid för lite back-up och bloggskrivning. Vi tar en varm dusch packar ihop det sista inför morgondagens tur. Imorgon ska vi vi nämligen åka från Murghab till Osh, en tur på cirka 12 timmar men som också innebär att vi säger hej då till Tadzjikistan och hej till Kirgizistan. Det känns väldigt bra att vara så nära gränsen eftersom visumen bara gäller till och med tisdag och i Kirgizistan behöver vi inte visum.

IMG_9571IMG_4265IMG_9520 IMG_9519

 

 

IMG_9581

IMG_9583

IMG_9584

IMG_9586

IMG_9580

IMG_4291IMG_9591

Tanken för fortsättningen på resan är att ta oss till Bishkek, vilken är huvudstaden i Kirgizistan och förhoppningsvis har vi där möjlighet att besöka ytterligare en SOS Barnby. Efter Bishkek blir det troligtvis lite turistande i Kirgizistan innan vi tar oss i i Kazakstan för att besöka en barnby i Almaty. Nu heter ju hela resan Project Mongolia och den kommer inte kännas avklarad förrän vi når Ulan Bator. Därför är tanken att vi ska försöka hitta ett flyg till Ulan Bator så vi också kan besöka barnbyn där. Det blir inte på det sätt som vi tänkt oss men vi kommer ändå dit. Efter det blir det mellanlanding i Moskva och sedan vidare till Vilnius för att ta oss till Klaipeda och hämta bilen runt den 15-16 september. Sedan tar vi färjan över till Sverige och sedan har vi inte många timmar i bil innan vi är hemma i Arvika, förhoppningsvis efter en mellanlandning i Tidaholm.

IMG_9598

IMG_9634

IMG_9610

IMG_4252

IMG_4296

IMG_4304

 

Far out! / Äventyrarna

Kommentera

Translate »
%d bloggare gillar detta: