The hopeful girl

140906 – lördag
Almaty, Kazakstan

Den hoppfulla flickan

Man ser hur ögonen fylls av tårar som sakta rinner nerför kinden. Hon kramar Hajen lite hårdare och torkar sina tårar mot honom. Hon ser att jag ser och böjer ner huvudet precis som om hon skäms. Men hon ska inte skämmas, snarare jag. Jag som har allt man kan drömma om och lite till. En bra uppväxt, en fin familj, en bra skolgång med många vänner. Som vuxen en underbar pojkvän med familj, ett bra jobb med härliga arbetskamrater och bra inkomst, alltid mat på bordet. Jag kan köpa mig vad jag vill, när jag vill och äger helt onödiga saker som den senaste mobiltelefonen, surfplatta och två datorer. Har kläder i mängder som hänger i garderoben – gärna oanvända. Men ändå vill jag ha mer. Sedan har vi henne. En tjej på 13 år som varit med om mer än vad man borde vid den åldern, ja vid någon ålder. En flicka som nekats rätten att vara barn. Att få gå i skolan och att få ha kompisar.IMG_0489

Utåt sett såg allt bra ut, med en vacker mamma som älskade sitt barn. Sedan kom det onda, det dåliga. Mamman var lika vacker men tankarna blev annorlunda. Hon såg annorlunda på sitt barn och levde bara för sig själv. Alkoholen blev hennes bästa vän och dottern bara ett sätt att få mat för dagen. ”Skaffa mat åt mig! Ge mig pengar!” Flickan som älskade sin mor gjorde som hon blev tillsagd. Vandrade gata upp och gata ner med handen formad som en skål, huvudet nerbjöt, i skitiga kläder och med damm i ansiktet. Vad som hände om hon kom hem tomhänt vet vi inte, lika lite som vi vet vad som hände de gånger hon stötte på en man, med fel avsikter, på gatan.

Tillslut sprack fasaden. Mamman var inte längre vacker och hemmet fanns inte kvar. Dottern fick gå längre och längre bort från gatan där hon numera bodde. Mammans missbruk ökade, krävde mer och mer av dottern.

Men så kom den dag när allting skulle bli bättre. En flicka på åtta år går utanför skolan och tigger, vill ha pengar och mat. En lärare uppmärksammar henne och tänker att något är fel, att hon borde vara bland de andra barnen som springer ikapp på skolgården och leker. Klädda i sina skoluniformer och som är stolta över skolböckerna i sina ryggsäckar. Inte att hon borde smyga runt skolan och be om sådant som är hennes rätt.

En månad senare är alla papper i ordning. Det gick fort den här gången. Trots att hon saknade födelseattest. Vanligtvis är handläggningstiden fyra månader. Nu har hon fått ett nytt hem. I barnbyn. Med en ny mamma och fyra syskon. Hennes nya mamma är jättesnäll och söt. Och så lagar hon god mat. Flickan får hjälp av pedagoger, psykologer och stöd för att kunna börja skolan.

Hon är smart och vetgirig och efter bara tre månader i barnbyn har hon redan läst in de två år som hon missat. Som hon förvägrats. Tid som hon aldrig får tillbaka. Idag är hon glad och en av de bästa eleverna i klassen. Hon läser engelska och franska, det senare språket tycker hon är svårt. Hon gillar färger – alla färger, precis som regnbågen – och så tycker hon om att teckna. Och dansa! Och att sjunga! Hon sjunger gärna italienska sånger och önskar att hon fick lära sig italienska istället för franska.

Hon vänjer sig vid livet i byn. Det går två år och så plötsligt dör hennes biologiska mamma. Hon fryser ihjäl i skogen. Dottern vill inte gå på hennes begravning, hon vågar inte. Vad ska man göra när man blott är 10 år och den mamma man alltid älskat, men som tagit bestulit dig på din barndom, dör. Hon väljer att stanna hemma. Hon har en ny mamma som ser hennes fulla potential och tillsammans lagar de ofta mat. Det är roligt!

Jag ler mot henne när hon tittar upp från Hajen igen. Trots att jag sitter med blanka ögon och ett tryck över bröstet. Hon ler tillbaka och hennes blick får mig att förstå att det ändå är okej. Att hon har det bra nu. Att det finns möjligheter för henne att göra vad hon vill med sitt liv, att hon kan få växa upp. Att hon får leka och springa ikapp med de andra barnen. Att hon får känna sig trygg och älskad. Precis det som alla barn har rätt till men många barn, precis som henne, inte får uppleva. Hon är hoppfull inför framtiden. Hennes historia berör mig djupt och när hon gått så brister det. Tårarna rinner nerför kinden men jag är ändå glad att hon ville dela med sig. Även om det är svårt. Jag är också glad att jag är här och att jag faktiskt försöker göra någonting så att fler barn kan få vara barn. Men jag kommer aldrig glömma de där tårfyllda ögonen, den hårda kram som Hajen först fick och sedan jag, när vi sa hej då.IMG_0486IMG_0528IMG_0503

/Elin

Vill du också hjälpa till? Bli fadder eller ge ett bidrag till vår insamling – varje krona räknas!

One Comment

  1. Svara

    […] Läs om besöket i barnbyn i Almaty – The Hopeful Girl […]

Kommentera

Translate »
%d bloggare gillar detta: