Project Mongolia 2014

2500 mil till förmån för utsatta barn

18 juli gick startskottet för Project Mongolia. En resa och ett äventyr som skulle sträcka sig en tredje del av jordens omkrets, 2500 mil, tur och retur från Arvika till huvudstaden i Mongoliet, Ulan Bator. Resan gjordes till förmån för SOS Barnbyar Sverige och arbetet med utsatta barn. Man samlade in pengar till organisationen och planerade att besöka fyra barnbyar inklusive den barnby i Ulan Bator som paret är faddrar till. 

Resan var tänkt att gå genom 17 länder i Europa och Asien. På landsbygd, förbi storstäder, på motorvägar, grusvägar och nästintill obefintliga vägar. Genom öknar, stäpper, över berg och i grönskande dalar. 

Målet var att innan och under resan samla in 50'000 kronor till SOS Barnbyars verksamhet och från januari 2014 avsattes nästan all fritid till projektet. Man var tvungen att få visum till sju av de länder man ville passera och köpa sig en bil. Då Äventyrsrally har små kunskaper om bilar krävdes det många sponsorer som ställde upp med allt från service på bilen och reservdelar. Byggande av hasplåtar, extrabelysning, installation av el i bilen, dekaler på bilen och andra trycksaker, första hjälpen-kit, diverse redskap, bensinpengar, navigationsutrustning, gps-tracker och andra redskap som behövs när man ska på äventyr. 


Sverige -  Bulgarien

via Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Serbien

 

18-23 juli 2014

Resans första etapp gick från Arvika med nattfärja till Tyskland och sedan vidare till Kutná Hora i Tjeckien. Där gjordes första stoppet på resan och man njöt av den pittoreska staden som bjöd på allt från vacker arkitektur, billig och god mat, oväntade möten med gamla skolkamrater till kapell utsmyckat med ben från tiotusen-tals skelett.

Resan fortsatte sedan från Tjeckien, genom Slovakien och Ungern till Prokuplje i Serbien där äventyrarna stannade för två nätter. Dels för att umgås med vänner men också för att vila upp sig. Man har nu varit ute på resande fot i fem dagar och man ska aldrig underskatta behovet av vila och att sträckköra i två dagar går hårdare åt kroppen än vad man tror. Bilen fick sig också en överblick för att säkerställa att fortsatta resa skulle går så smidigt som möjligt. 

Läs mer om resan direkt ur bloggen 18 juli 2014 - 19 juli 2014 - 20 juli 2014 - 21 juli 2014 - 22 juli 2014 - 23 juli 2015

Se mer foton och film från Project Mongolia i bild- respektive filmgalleriet.


Turkiet

23 - 28 juli 2014

Efter några trevliga dagar i Serbien gick färden vidare mot en helg i Istanbul. Där skulle det sista visumet fixas - det till Turkmenistan. Äventyrarna hade dock inte tänkt på att det var Eid al-Fitr under helgen och den turkmenska ambassaden höll stängt. Man fick därför passa på att turista lite och besökte bland annat Blå Moskén, Hagia Sofia och Det Sjunkna Palatset som gav välbehövlig svalka under de varma dagarna.

Efter Istanbul fortsatte resan in i centrala Turkiet och Anatolien. Där skulle man besöka området Kappadokien under ett par dagar. Kappadokien är ett fantastiskt sagolandskap som erbjuder spektakulära vyer, trevliga människor och äventyr både ovan och under jord.

Läs mer om resan i Turkiet här: 24 juli 2015 - 25 juli 2015 - 26 juli 2014 - 27 juli 2014 - 28 juli 2014, del 1 - 28 juli 2014, del 2


Georigen - Azerbajdzjan

29 juli 2014 - 4 augusti 2014

Efter några spännande dagar i Kappadokien fortsatte resan mot Azerbajdzjan och Baku. Man körde norröver mot Svarta Havet och följde den Turkiska kusten till Georgien. Georgien bjöd på vacker natur och möten med trevliga människor men trafikvettet i Tbilisi var helt obefintligt. "Störst först" var devisen och man var tvungen att följa med i tempot för att inte orsaka några olyckor innan man kom fram till den Azerbajdzjanska gränsen.

Efter en hel dag och natts körning kom äventyrarna äntligen fram till Baku. Resan efter gränskontrollen var ett äventyr i sig - med många poliskontroller och 30 mils bogsering av en engelsk "brandbil" i mörkret på vägar under reparation. Dock visade sig Baku från sin bästa sidan när äventyrarna blev ledsagade av en vänlig man i bil från utkanten av staden in till ett prisvärt hotell. 

I Baku umgicks äventyrarna med familjen till en av Hampus kollegor och fick se Baku från sin bästa sida. Man passade också på att ta bilen till verkstad för att kolla över den inför nästa straptas.

På tredje och sista dagen för bilens visum i landet var man tvungen att fixa både visum och färjebiljett till Turkmenistan. Två uppdrag som inte var alldeles lätta att genomföra. Efter galna taxiturer där man jagade framförvarande bilar och med mycket tur och hjälp från Aleg kom äventyrarna till slut på godsfärjan som skulle ta dem över Kaspiska Havet.

 


Kaspiska Havet - Turkmenistan

5-9 augusti 2014

Turen över havet skulle ta knappt ett dygn och man stötte på många andra bilresenärer från spridda delar av Europa men även Australien, Nya Zeeland och USA. Alla var med i det organiserade rally som Äventyrarna först anmält sig till men av olika anledningar dragit sig ur för att köra helt själva. Man bestämde sig ändå för att köra samma datum som rallyt och mötte därför många likasinnade på resan till Turkmenistan. 

Efter flera timmars passkontroll med drygt trettio stämplar på diverse papper och i passen kom äventyrarna äntligen in i det mytomspunna Turkmenistan. Här hade man ett femdagars transitvisa och man ville inte råka ut för några större missöden. Äventyrarna tog följe med övriga resenärer till stranden för att slå upp tält och få sova.

Nästkommande dag körde man till huvudstaden Ashgabat - en stad av lyx och överflöd där varje byggnad är unik och byggt i guld och marmor. Man körde på asfalterade vägar med tre filer till kontrast mot grusvägarna som ledde till huvudstaden.

 

På den tredje dagen styrdes bilen norrut och med sikte på "Door to hell". Efter lite nervös ökenkörning med pärlan kom man äntligen fram till en av höjdpunkterna på resan. En fascinerande naturkatastrof med en spännande historia. 

 

Efter att ha spenderat en kall natt ute i öknen åkte man vidare mot gränsen till Uzbekistan. I Karakumöknen var vägarna ännu värre än tidigare och man körde hellre i vägrenen än på själva vägen. Snitthastigheten denna dag kan knappt ha överskridit 30 km/h. Och efter en varm och lång dag kom man fram till slutdestinationen där man valde att vila upp sig inför nästa land som skulle komma dagen därpå.

Läs mer om Turkmenistan och historien bakom Door To Hell: 5 augusti 2014 - 6 augusti 2014 - 7 augusti 2014 - 8 augusti 2014 - 9 augusti 2014


Uzbekistan och SOS Barnbyar

10-15 augusti 2014

Uzbekistan bjöd på olidlig hetta i öknen när äventyrarna bestämde sig för att åka till Aralsjön tillsammans med resesällskap de träffat i Turkmenistan. Man åkte en guidad tur med chaufför och bil och trots att resan tog många timmar var alla eniga om att det var värt besväret och man njöt av svalkan som det salta havet gav. Samtidigt kunde man inte blund för konsekvenserna som konstbevattningen medfört, med uttorkning av världens en gång tredje största innanhav och dess påverkan på både miljö, djur och människor. Detta var inte minst påtagligt i Moynak där man såg resterna av den hamn som en gång funnits där i form av rostiga skeppsvrak mitt i öknen.

Uzbekistan visade sig också vara ett land där drivmedel i form av bensin var väldigt svårt att komma över och fick inhandlas på svartamarknaden i den mån man fann den. Det blev en vild jakt på det flytande guldet och när man väl fann den köpte man på sig så mycket som möjligt för att kunna klara sig till nästa land.

Utöver naturkatastrofer och bensinbrist fick äventyrarna insupa rejält med central asiatisk kultur i Bukhara och Samarkand när man körde i spåren av den gamla silkesvägen. Innan man tog sig vidare till Tadzjikistan väntade ett besök i den första SOS Barnbyn.

Så var det äntligen dags - första mötet med barnen och personalen i barnbyn i Samarkand. Ett delmål med resan avklarad och alla var mycket nöjda efter en lång och händelserik dag. Det blev stor uppståndelse när äventyrarna rullade in med bilen på parkering. De flesta av barnen var hemma då man hade sommarlov och tittade nyfiket på besökarna. Barnen fick rita och skriva på bilen, helt enligt äventyrarnas önskemål. Sedan fick man sig en rundvandring i byn och besökte en av familjerna där man lekte lekar, åt mat, poppade popcorn, sjöng och dansade ända tills det blev dags för äventyrarna att bege sig hemåt med många nya intryck - både glädjefyllda men också mer allvarliga

Läs mer om Aralsjön och besöket i barnbyn: 10 augusti 2014 - 11 augusti 2014 - 12 augusti 2014 - 13 augusti 2014 - 14 augusti 2014 - 15 augusti 201


Tadzjikistan - Pamir

16 augusti - 1 september 2014

Så var man på väg igen. Mötet på den första barnbyn hade gått bra och nu såg man framemot att få ta sig vidare till de resterande byarna men först skulle man färdas genom Pamir-bergen som skulle vara en prövning både för bil och människa. Pamir High-way räknas till världens näst högsta motorväg och vissa pass går över 4000 meter över havet. 

Efter att ha hamnat i en militär check-point någon timmes bilfärd från gränsen till Tadzjikistan tog det tillfälligt stopp. Här var man "tvungen" att betala sig igenom om man ville passera men eftersom äventyrarna inte talar flytande ryska tog det ett tag att förstå varför man inte fick passera. Turligt nog kom det ett par ryssar på motorcykel strax efter och mannen, som även kunde lite engelske, gav klarhet till saken. Man vägrade dock envist att betala några mutor och när mörkret började falla fick man tillslut bege sig vidare. Då hade äventyrarna och motorcyklisterna bestämt sig för att slå följe och efter någon timme kom man fram till gränskontrollen som flöt på relativt smärtfritt. Trots den sena timmen bestämde man sig för att köra till huvudstaden Dushanbe för att där försöka hitta ett boende för natten.

Äventyrarna kom dock inte längre än tio minuter innan Hampus uppmärksammade att något inte stod rätt till med bilen. Det kändes som att bakhjulet inte hängde med - var det punktering? Man stannade till och även ryssen på motorcykeln bakom hade märkt att något inte stod rätt till. Man beslutade sig för att köra in på närmsta ställe, som här blev en bensinstation, för att kolla över bilen. Man fick tag på någon som var bilkunnig som sa att detta borde kontrolleras och äventyrarna blev erbjudna att köra bilen till verkstaden som låg på andra sidan vägen. Sagt och gjort, man satte sig i bilen för att köra ut från bensinstationen men hann inte längre än till utfarten innan det som inte får hända hände. Det bakre vänstra däcken trillade plötsligt ner och där stod man med en bil på tre hjul.

 

Efter mycket uppgivenhet, grubblerier och funderingar lyckades man tillslut få, den under natten tidigare "skottkärre-lyfta" bilen på ett flak till en bilverkstad i huvudstaden som kanske kunde hjälpa äventyrarna. Man kunde konstatera att den bakre, vänstra bärarmen gått av och det skulle ta några dagar för verkstaden att fixa till bilen. Men körduglig skulle den bli. Så äventyrarna inkvarterade sig på ett hotell tillsammans med sina nyfunna ryska vänner och väntade med spänning på vad som skulle ske.

Dushanbe visade sig vara en ganska tråkig stad med inte så mycket att erbjuda för ett par strandade turister. Man fann ganska snart en av de få restaurangerna som bjöd på västerländsk mat och träffade där ett par andra svenskar. De deltog i det organiserade välgörenhetsrallyt till Ulan Bator och när man pratat en stund visade det sig att deras bil inte heller var körduglig utan också var på verkstaden. Det blev en lång väntan på att få bilarna fixade för de båda paren och olika omständigheter som tid, visum och pengar resulterade i att man slog sina påsar ihop och bestämde sig för att transportera hem bilarna till Europa på ett lastbilsflak. Hampus och Elin bestämde sig för att fortsätta sin resa - man skulle helt enkelt till Mongoliet - medan deras nyfunna vänner var tvungna att ta sig hemåt. 

Efter knappt två veckor fortsatte resan i Tadzjikistan och i Pamir-bergen. Pamir - Världens Tak - är den mest västliga delen av Himalaya och går genom Tadzjikistan, Afghanistan, Kina och Kirgizistan. Äventyrarna färdades med en delad taxi från huvudstaden Dushanbe till Kohorog en resa på 600 kilometer som tog 18 timmar och gick upp för berget. När man mitt i natten äntligen var framme hade man stigit nästan 1400 meter. Denna relativt snabba stigning var inget äventyrarna hade i åtanke när man lade sig för att sova den första natten men som under de nästkommande dagarna i Pamir skulle göra sig påmind.

Äventyrarna träffade ett par från Belgien som de samåkte med över Pamir. Man tog sig från Kohorog ner i Wakhan dalen där gränsen till Afghanistan fanns på en armlängds avstånd, på andra sidan floden. Man njöt av den hisnande naturen och den höga luften. Efter Wakhan åkte alla fyra upp i bergen igen, högre och högre och hamnade vid ett "hotell" längs med M41 - världens näst högst belägna motorväg. Här träffade de många andra äventyrare med egen bil eller cykel. Trots brist på aptit, huvudvärk och uppsvullna magar lyckades man få i sig lite soppa. Hampus hade frossa hela natten och det var först nu när de träffat fler turister som de förstod att de var höjdsjuka. 

Resan över bergen fortsatte, man lyckades lifta med en lastbil till Murghab och efter en natts övernattning i staden fortsatte man ner för berget och in i Kirgizistan. Först skulle man dock passera kanske världens längsta gränsstation där det var nästan 15 kilometer mellan gränskontrollen i Tadzjikistan och den i Kirgizistan. Fram på småtimmarna var man äntligen framme i Osh och både landskap och höjden över havet var ändrad. Nu var det inte många dagar kvar till man skulle besöka nästa barnby, i Bishkek som är huvudstaden i Kirgizistan.


Kirgizistan och SOS Barnbyar

5-8 september 2014

Äventyrarna fick sig en vilodag i Osh efter mödorna på Pamir som kostade på både hälsa, sömn och humör. Man tog ett inrikesflyg till Bishkek där man hittade ett trevligt vandrarhem med många trevliga resenärer från Europa och USA. Här blev det genast mycket lättare att ta sig fram med kollektivtrafik och redan nästa dag var man på besök hos barnen i barnbyn.

Barnen i Bishkek var mer vana vid besök i jämförelse med byn i Samarkand, Uzbekistan. Så här blev det en stor samling med leksugna barn i alla åldrar på gräsplanen utan för hemmen. Hampus spelade fotboll med killarna, Hajen blev jagad och Elin satt i samtal med både äldre och yngre flickor. Barnen fick också vara med och leka Björnen Sover, Fader Abraham och Huvud, Axlar, Knä & Tå. Den ena leken roligare än den andra. Efter ett fartfyllt besök i barnbyn begav sig äventyrarna tillbaka till vandrarhemmet. Redan nästkommande dag skulle man åka vidare denna gång till Almaty i Kazakstan där ytterligare en barnby skulle få besök.

Läs om Kirgizistan och SOS Barnbyar: 2 september 2014 - 3 september 2014 - 4 september 2015 - SOS Barnbyar Bishkek


Kazakstan och SOS Barnbyar

5-8 september 2014

Efter en lång pannkakefrukost var det dags att lämna Bishkek och bege sig till Almaty, Kazakstan. Denna tur skulle ta cirka fyra timmarna och äventyrarna var fullpackade med ryggsäckar och en haj när de begav sig. Efter en lite besvärlig gränsövergång, den var fullpackad med folk, fortsatte turen till Almaty och tre timmar senare blev resenärerna avsläppta vid en busstation. Härifrån försökte man sedan ta sig till ett hostel utan större lycka. Efter tre olika taxiturer som, med paus för middag, tog några timmar hittade man äntligen rätt. Boendet låg bara några kvarter bort från barnbyn och nästa dag skulle man besöka den.

Trots närheten till byn hade man svårt att hitta och fick tillslut stoppa en bil som kom körandes. Mannen som körde visste inte riktigt vilken adressen var men eftersom äventyrarna hade ett telefonnummer till själva byn var han så vänlig och ringde upp byn och fick vägbeskrivningen dit. Han bad sedan äventyrarna att hoppa in i bilen och knappt två minuter senare var de framme. Besöket i på barnbyn i Kazakstan skulle visa sig bli det mest stillsamma, då de flesta barn var i skolan, men inte desto mindre känslosamt. Man fick träffa en handfull barn och fick hela deras livsöden berättade för sig. Den ena historien mer sorglig och hemsk än den andra.

Efter barnbyn promenerade man tillbaka till boendet och for sedan med taxi mer centralt för att checka-in på ett hotell. Sedan spenderade man kvällen och nästkommande dag i Almaty för att hinna uppleva lite av kulturen i Kazakstan. Snart skulle man ut på den sista resan hemifrån och också nå målet på äventyret, Ulan Bator i Mongoliet.

Läs om upplevelserna i Kazaksta 5 september 2015 - 6 september 2014 - 7 september 2014 - 8 september 2014  


Mongoliet och SOS Barnbyar

9-12 september 2014

Äventyrarna landade i Ulan Bator på förmiddagen och man hade redan till eftermiddagen bokat in ett besök i barnbyn. Nu äntligen skulle man nå målet på resan och den egna fadderbyn. Man fick en trevlig och informativ eftermiddag där man träffade föreståndare för barnbyn som berättade om läget i Mongoliet och de behov som finns för just deras by. De talade om hur viktigt det är att berätta för barnen att de är precis lika mycket värda och betyder lika mycket som barn med biologiska föräldrar men också om svårigheterna med att driva en barnby. Många besökare tycker att byn har god standard och frågar sig varför man ska stötta dem då de redan har det så bra. Men man måste komma ihåg att byarna tar hand om barnen ända upp till 20 års ålder och kräver en viss standard för att överhuvudtaget kunna bedriva en verksamhet. Efter givande samtal med föreståndare för byn kom barnen hem från skolan och äventyrarna fick äntligen möjlighet att träffa några av dem. 

Här fick de besöka en familj i ett av byns 14 familjehem där man sjöng och lekte lekar. Barnen visade stolt sina rum med dubbelsängar, skrivbord och fotografier. I familjen bodde förutom bymamman nio barn i åldrarna 8-18 år. Här träffade man tioårige Dash som inte vet något annat liv än den på barnbyn. Hans mamma lämnade bara sjukhuset utan sin nyfödde son då han var tre dagar gammal och har sedan dess bott i byn. Han går i femteklass och tycker matte och musik är roligast! 

Efter ett trevlig besök i barnbyn träffade resenärerna Anders från Sverige som bor i Ulan Bator och han tog med det till en koreansk restaurang där man åt biff och sushi. Dagen därpå skulle bjuda på en tvådagars tur i Terelj Nationalpark. Då de inte på egen hand fick möjlighet att uppleva det mongoliska landskapet fick de göra det bästa av situationen och fick njuta i dagarna två av öppna landskap, jakar och jurtor innan man begav sig till Ulan Bator igen för att förbereda för hemresan nästkommande dag.

Läs allt om Mongoliet på bloggen: 9 september 2014 - 10 september 2014 - 11 september 2014 - 12 september 2014


Ryssland - Litauen - Sverige

13-16 september 2014

Hemresan gick från Ulan Bator till Litauen via Ryssland och Moskva. Eftersom äventyrarna ordnat med visum till Ryssland men man inte fått chansen att utnyttja dem efter haveriet med bilen bestämde de sig för att stanna en natt på hotell i Moskva. Man skaffade sig ett 24-timmars kort på metron och åkte från den ena stationen till den andra för att fotografera. Man hann att besöka Kreml, Röda Torget och Gorki Park innan flyget till Vilnius skulle gå senare på söndagen. 

 

När man landat på flygplatsen i Vilnius försökte resenärerna ta sig så fort som möjligt till hamnstaden Klaipéda för att förhoppningsvis hämta upp sin bil inom några dagar. Man visste att det skulle gå bussar från flygplatsen och hade försökt boka plats på en av dessa i Moskva, dock hade man inte kunnat betala för biljetterna och fick därför vänta på första bästa buss. Bussarna var dock små och alla för förbokade och hade inte plats för två personer som krävde fyra platser. Men chaufförerna var hjälpsamma och tillslut fick man plats på en buss som inte var fullbokad och tidigt på morgonen nästa dag blev de avsläppta utanför ett hotell i Klaipéda.

Under frukosten ringde Hampus mobil, det var från fraktföretaget och lastbilen med bilarna var i Kalipéda. Äventyrarna begav sig till hamnområdet för att hämta ut bilarna. Det skulle visa sig vara mycket svårare än väntat då det under resans gång blivit missförstånd om i vilket land fordonen var registrerade och det hade upprättats en importhandling då man misstog bilarna för ryska och inte svenska. Det tog en hel dag med krångel, byråkrati, hjälpsamma hamnarbetar och lite mutor men till slut stod bilarna parkerade i färjan och äventyrarna lämnade Litauen för att komma hem till Sverige. 

Det blev ett kärt återseende med vännerna från Tadzjikistan strax utanför hamnområdet i Karlshamn dagen därpå. Bilarna var knappt körbara och skulle omgående behöva besöka en verkstad innan man försökte ta sig de 40 mil som var kvar innan nästa planerade stopp. Det skulle visa sig att bilen inte alls blev ordentligt reparerad i Tadzjikistan då verkstaden inte skruvat fast de nya delarna tillräckligt hårt. När detta äntligen var fixat körde man de sista milen till Elins föräldrar där man stannade över natten innan man slutligen körde de sista milen hem till Arvika.

 

Det blev ett kärt återseende med vännerna från Tadzjikistan strax utanför hamnområdet i Karlshamn dagen därpå. Bilarna var knappt körbara och skulle omgående behöva besöka en verkstad innan man försökte ta sig de 40 mil som var kvar innan nästa planerade stopp. Det skulle visa sig att bilen inte alls blev ordentligt reparerad i Tadzjikistan då verkstaden inte skruvat fast de nya delarna tillräckligt hårt. När detta äntligen var fixat körde man de sista milen till Elins föräldrar där man stannade över natten innan man slutligen körde de sista milen hem till Arvika.

Läs mer om hemresan från Mongoliet här 13 september 2014 - 14 september 2014 - 15 september 2014 - 16 september 2014


Project Mongolia

Målet med resan - att ta sig till Mongoliet - infriades men inte riktigt på det sätt som var tänkt från början. Bilen höll i cirka 10'000 kilometer innan den gav upp och efter knappt två veckor på verkstaden blev bilen "hemskickad" till Europa på ett lastbilsflak. Äventyrarna fortsatte med hjälp av tummen, taxi, buss, lastbil och flyg och efter 54 dagar på resande fot nådde man sitt mål. Man hade också lyckats nå målet med insamlingen som uppgick till 52'000 kronor när äventyrarna kom hem. 

 

Äventyrsrally vill rikta ett stort tack till alla som på något sätt varit delaktiga i detta projekt!

Translate »