Posts Tagged: adventure

The Plan

måndag 21 september 2015

Idag ska vi lämna våra vänner Jennie och Linus i Barcelona och fortsätta vår färd hem till Sverige. Vi anser dock inte att äventyret slutar för att vi är på väg hemåt utan vi har många roliga saker att se framemot! Första stoppet har vi tänkt oss blir hos Alice i franska Montpelier därefter fortsätter vi till Tyskland för att hälsa på bästa kompisen Stekel i Heidelberg och våra grannar Friedrike och Svein i Deidesheim där vi också ska lämna av vår medpassagerare Einstein.

Einstein har vi kanske inte berättat speciellt mycket om men han är vår andra maskot som följt med både på resan till Mongoliet och nu till Marocko. Einstein är en liten stenbock som också är Deidesheims stadssymbol och när han inte är ute och reser med oss finns han på turistbyrån där man också samlar in pengar till SOS Barnbyar. Vilken otroligt fin gest tycker vi! Så på onsdag är det tänkt att vi ska träffa borgmästaren och skåla för Einstein, vår resa, SOS Barnbyar och Deidesheim!

På torsdag fortsätter vår resa hem till Arvika. Vi räknar med att det kan ta två dagar att ta sig hela vägen upp till Tidaholm där vi tänker stanna tills på lördag för att hälsa på Elins familj. Om allt går i lås är vi tillbaka hemma i Arvika på lördagskvällen och kan få en välbehövlig vila(?) på söndagen innan vi ska tillbaka till verkligheten på måndag. Det är fortfarande många dagar kvar innan vi är hemma och mycket kan hända fram tills dess. Vi kommer såklart fortsätta rapportera om våra äventyr hela vägen i mål.

Insamlingen till SOS Barnbyar är i högsta grad fortfarande levande och arbetet med projektet tar inte slut bara för att vi kommit hem. Det är egentligen efter resan det största arbetet börjar. Så fortsätt hålla koll på bloggen så kommer det mer information om samarbetet med Solbergagymnasiets Estetiska Program, vilket vi är väldig glada över och nyfikna på!

/Hampus, Elin och Hajen

 

FIRE! – DOOR TO HELL no 2

Söndag 20 september 2015, Barcelona Spanien

Vi fick en skön sovmorgon och när vi vaknade hade våra värdar dukat upp brunch med en massa godsaker som pannkakor, frukter, nutella, youghurt och kaffe. Vi åt och hade trevligt innan vi bestämde oss för att göra Barcelona.

Linus och Jennie var så vänliga att de guidade oss genom stadens alla sevärdheter och först började vi med att ta metron till La Sagrada Familia. Vi tog ett varv runt kyrkan, men in kunde vi såklart inte komma då det var fullbokat för resten av dagen. Men det gjorde inte så mycket då Barcelona har så mycket annat att erbjuda.

Vi hoppade på metron igen och denna gång tog vi oss längre in i staden mot Tibidabo. Efter en svettig promenad i solen satte vi oss på en servering för att njuta av utsikten över staden och fika lite gott. Efter pausen tog vi oss ner för berget där vi sötte på en potentiellt ny äventyrsbil som vi alla fyra nyfiket tittade på och funderade över längd, höjd och bredd. 

När vi tittat färdigt på bilen fortsatte vi promenaden nedför igen och mot tunnelbanan. Nu skulle vi ta oss till början av Ramblan för att strosa lite. Elin ville gärna gå en sväng i de gotiska kvarteren så det passade vi också på att göra.

När klockan började närma sig 18:00 på kvällen började det kurra rejält i magarna och vi bestämde oss för att äta lite mat och ladda batterierna inför kvällens upptåg. Så vi hittade en mysig restaurang där vi beställde sallad och smörgåsar. Plötsligt när vi satt där hördes det ett trummande inte långt borta. Vi blev nyfikna och gick ut för att kolla vad som försiggick och såg änden av en grupp med trumslagare som gick på gatan och rytmiskt slog på sina instrument. Vi tycket alla att det var riktigt häftigt och efter lite fotografering vände vi tillbaka till maten.

Efter maten drog vi vidare in mot centrum för att titta på Correfoc. Ett event som vi fått förklarat för oss skulle innebära att man springer med eld på gatorna. Det var inte bara vi som var framme för att titta på detta spektakel och stämningen var på topp. Trummorna dånade här och vi förstod att de trumslagare vi tidigare sett måste haft med detta evenemang att göra. Vi var spända av förväntning då vi inte hade någon aning om vad som skulle ske.

Ju högre trummorna ljöd desto högre stämning blev det på gatan. Plötsligt startades ett fyrverkeri och jublet eskalerade. När fyrverkeriet var över blev det lugnt en liten stund till innan kaoset bröt ut. Människor med heltäckande kläder och utklädda till djävlar dansade i takt till trummorna och hade stora pinnar med smällare som fungerade som tomtebloss på. Dessa tändes sedan på och de viftade med dem över folket som stod på gatorna. En del dansade även under ”elden” och det var ett stort pådrag och människor både skrek av glädje, förväntan och oro över att bränna sig.

Efter två timmar beslutade vi oss för att gå hemmåt igen. Festligheterna på stan fortsatte men vi orkade inte mer. Vi köpte med oss kebab i bröd och satt uppe en stund till i lugnet hemma innan vi påbörjade lite bloggskrivning och back-up av kameror.

Imorgon är tanken att vi ska köra vidare uppåt mot Frankrike och sedan Tyskland. Jennie och Linus har varit två underbara värdar och vi har haft det riktigt bra här i Barcelona och hoppas vi har möjlighet att komma tillbaka igen!

Glöm nu inte vår insamling till förmån för SOS Barnbyar – ge ditt bidrag här. Tack

/Hampus, Elin och Hajen

Spontana Spanien

Fredag 18 september 2015, El Chorro Spanien

Vi vaknade strax innan klockan ringde vid 08:30 av röster utanför bilen. Vi tittade ut och såg att det verkade vara någon form av parkeringsvakt samt mannen vi träffat under natten när vi kom till parkeringen. Vi la oss tilrätta för att dra oss någon minut ytterligare innan vi gick upp. När vi väl kommit iordning på morgonen hade det redan anlänt flertalet bilar till parkeringen med äventyrslystna människor.

När klockan var tio på förmiddagen öppnade stationen och de övriga människorna kom med flertalet papper utskrivna. Något som vi senare förstod var biljetter. Biljetter tänkte vi, behövde man det? Så var det äntligen vår tur i receptionen och vi frågade vad det skulle kosta för oss att vandra i bergen. Priset var redan prutat och klart då det var gratis däremot fanns det ingen möjlighet för oss alls att gå på leden under dagen. Detta då man var tvungen att boka turen minst 48 timmar i förväg på grund av försäkringar. Leden som vi tänkt gå är numera restaurerad men är en bergsvandring på drygt 7 kilometer längsmed klippväggar där man byggt avsatser att gå på samt olika broar som går över stup och mellan klipporna. Troligen en riktig adrenalinrush och en fantastisk naturupplevelse. Besvikelsen var enorm efter beskedet att vi inte skulle ha någon möjlighet att få göra vandringen idag och några 48 timmar att vänta på att få gå har vi inte så vi beslutade oss för att ta en lite kort promenad ändå och kom cirka 1,5 kilometer innan vi var tvungna att vända.

När vi stod i kön till receptionen och dividerade men personalen träffade vi ett brittiskt par som bor utanför Gibraltar. De var riktigt trevliga och förklarade lite för oss hur det spanska systemet fungerar – bland annat att man med största sannolikhet är tvungen att boka sevärdheter i förväg. Se det var visst väldigt svår att vara spontan i Spanien. Paret gav oss också lite tips på andra sevärdheter på vägen till Barcelona och nämnde både Alhambra i Granada och Sierra Nevada, tips som inte verkade helt fel. Så vi tackade för dem och för oss och begav oss mot Granada.

Uppdrag Sahara

Dag 23: fredag 18 september 2015

Antal km: 400 Totalt antal km: 8007

Körtid: 5h 56min Total körtid: 114h 52min

Liter bensin: 55,1 Total L bensin: 887,89

Dagens rutt:

Total rutt:

Hampus började köra över de slingriga vägarna och idag fick vi äntligen njuta av utsikten. Det var så otroligt vackert med olivlundar, småhus höga toppar, djupa dalar och en sol som sken och värmde oss alldeles lagom i bilen. Vi körde på de små vägarna och när klockan närmade sig lunch hamnade vi i en stad som heter Antequera där vi parkerade bilen för att köpa lite lunch och annan mat att ha under dagens körning. Vi blev så betagna av staden att vi bestämde oss för att äta lunch på en uteservering och insupa atmosfären ytterligare. Mätta, belåtna och några inköp senare fortsatte vi vår färd mot Barcelona. Hampus körde ut ur staden och strax därpå stannade vi för att tanka och byta chaufför.

Elin körde på bra under en timme medan Hampus sov i bilen. Men efter det gjorde sig värmen påmind så då fick vi ta vår första eftermiddagspaus någonsin på resorna vi gjort med bilen. Elin svängde av vägen i riktning mot en bensinstation. Den visade sig ligga en bra bit från motorvägen då hon inte såg den från avfarten så hon tog ett snabbt beslut och körde av vägen upp i en olivlund och parkerade i skuggan av ett träd. Hampus vaknade med ett ryck och undrade vad som stod på när han såg grenar från ett träd i vindrutan. När Elin förklarat att hon behövde vila en stund satte vi upp solskyddet på framrutan och vi la oss för att vila en stund. Hampus piggnade till ganska snart och vi fortsatte resan mot Granada och Alhambra.

När vi körde in i staden följde vi skyltanvisningen till Alhambra, till vår gps stora förtret. Men vi har lärt oss att hellre lita på stadens skyltning än att följa gps:en. Så runt klockan 16:00 kom vi till Alhambra, parkerade bilen och ställde oss i kö för att köpa biljetter in. Vi hann inte stå mer än en halv minut i kön innan en kvinna som arbetade med biljettförsäljningen kom fram till oss och frågade om vi hade några biljetter bokade annars kunde man först gå in kl 22:30 på kvällen. Vi blev så klart lite uppgivna då vi återigen hamnade i bokningsträsket. Hampus funderade dock på om det kunde finnas någon utsiktsplats för att fota området så vi gick in på ett kontor för gruppinformation för att fråga. Mannen vid disken förstod nog inte riktigt frågna men bad att få se på vår karta och ringade in ett område som man kunde besöka utan biljett och utan att boka tid. Så då vände turen äntligen och vi fick oss en promenad i Alhambra ändå.

Efter besöket i Alhambra tog vi bilen och styrde vår kosa mot Sierra Nevada. En bergskedja med Spaniens högsta topp som når 3478 meter över havet. Sierra Nevada är också känt för att vara en av Europas mest sydligt belägna skidorter. Men nu under sommarhalvåret finns det ingen snö på topparna. Vi bestämde oss dock för att köra så långt upp som det bara gick och stannade 2200 meter över havet vid en skidort. Här kunde vi fortfarande se de stora skidbackarna och hur de tornade upp sig bakom bebyggelsen. Vi undersökte också möjligheten till att någon skidlift var öppen så vi kunde ta oss ännu högre upp. Så var dock inte fallet, men vi var verkligen nöjda med våra lila omväg då den bjöd på spännande vägar och många fina fototillfällen. På vägen upp mötte vi också många bilar som var lackerade i olika svart och vitrutiga mönster. När vi nästan var uppe förstod vi varför. Man testkörde olika bilar på vägarna och vi kan förstå varför just Sierra Nevada är lämpligt för detta. Från botten till toppen var det cirka 20 kilometer som bjöd på branta sluttningar och slingriga vägar. Både i Atlasbergen och i Pamir var vägarna i betydlig sämre skick men det tog också mycket längre tid att nå upp på höjder över 2000 meter om man jämför med Sierra Nevada.

Efter turen i Sierra nevada bestämde vi oss för att sätta fart mot Barcelona som är nästa stora stopp på resan. När vi kom ner från bergen började det skymma och snart var det mörkt. Vi avverkade ytterligare några mil så att morgondagens biltur inte ska bli alltför lång och stannade sedan för att sova på en rastplats med en 24-timmars öppen bensinstation precis vid motorvägen.

Glöm inte att vi är väldigt glada och tacksamma för alla bidrag till vår insamling hos SOS Barnbyar. Men vi kan bli ännu bättre. Har du inte gett ett bidrag redan så passa på att göra det nu. Bidragen går till SOS Barnbyars långsiktiga arbete med utsatta barn världen över. Tack!

/Hampus, Elin och Hajen

SOS Children’s Villages El Jadida, Morroco

SOS Barnbyar El Jadida

15 september 2015, onsdag

Så skulle vi äntligen få göra vårt andra besök hos SOS Barnbyars verksamhet i Marocko, denna gång på barnbyn i El Jadida. Vi var ditbjudna till klockan 15:00 och blev välkomnade av Youssef som skulle ta hand om oss under dagens besök.

Vi började med en liten rundvandring för att se hur byn ser ut. Youssef förklarade att byn är den fjärde SOS Barnbyn som byggts i Marocko och den första by i landet att byggas centralt i en stad. Marken hade man fått som en gåva från kommunen och flera sponsorer hade sedan varit med och finansierat bygget av barnbyn som stod färdig 2006. Byn är till skillnad från byarna som byggs mindre centralt betydligt mindre i areal. Detta i sin tur menar Youssef är bra då mindre pengar i budgeten går åt till underhåll som exempelvis vaktmästare och trädgårdsmästare och mer pengar kan då användas på barnen.

 

Vi började med en liten rundvandring för att se hur byn ser ut. Youssef förklarade att byn är den fjärde SOS Barnbyn som byggts i Marocko och den första by i landet att byggas centralt i en stad. Marken hade man fått som en gåva från kommunen och flera sponsorer hade sedan varit med och finansierat bygget av barnbyn som stod färdig 2006. Byn är till skillnad från byarna som byggs mindre centralt betydligt mindre i areal. Detta i sin tur menar Youssef är bra då mindre pengar i budgeten går åt till underhåll som exempelvis vaktmästare och trädgårdsmästare och mer pengar kan då användas på barnen.

I barnbyn i El Jadida finns det 13 familjehem som tar hand om 105 barn och ungdomar. Sex av barnen är över 16 år och går på internatskola och är då bara hemma på helger, lov och annan ledighet. Byn ger ett hem till totalt 49 pojkar och 56 flickor och i de tretton familjerna bor det en mamma med 8-9 barn vardera. Man är också noga med att hålla ihop biologiska syskon och det skulle vi själva snart få ett bevis för.

 

Det finns så klart många olika anledningar till varför barnen hamnar inom SOS Barnbyars omsorg, för byn i El Jadida så beror det hos 90% av barnen att de av olika anledningar blivit övergivna och i de övriga fallen att föräldrarna är avlidna eller i fängelse . Det finns heller inga släktingar som kan ta hand om dem. Youssef berättar vidare att alla de fem barnbyar som finns i Marocko samarbetar när det gäller att ge barnen ett nytt hem i en barnby. Bara för att barnet har blivit övergivet i El Jadida betyder det inte per automatik att man får ett hem på barnbyn i samma stad utan allt beror på vilken ålder barnet har samt på hur många platser som finns i själva byn. En och samma mamma kan till exempel inte ta hand om flera bebisar på samma gång. Han poängterar dock att när ett barn väl fått ett hem i en barnby med en bymamma så flyttar man inte på barnet utan där får det bo tills det blir dags för internatskola.

I Marocko är skolan obligatorisk upp till 15 års ålder. Efter det kan man välja att studera vidare på gymnasiet, både teoretiskt och yrkesskola. Efter denna utbildning kan man även läsa vidare universitet. Alla barn och ungdomar i Marocko har samma ekonomiska möjlighet till utbildning då den är gratis upp till universitetet. Dessvärre finns det fortfarande problem med utbildningen inom landet vilket medför att många inte läser längre än de obligatoriska åren. Tyvärr drabbar det oftare flickor än pojkar och framför allt på landsbygden. I de mindre orterna finns det bara grundskola och flickor får ej tillåtelse till att fortsätta med sina studier på grund av kultur och ekonomi.

 

Barnen i El Jadida går alla på olika kommunala förskolor och skolor då tillgängligheten på utbildning finns nära. På andra orter kan det även finnas skolor i SOS Barnbyars regi som även är till för barnen i kvarteren men så fungerar det alltså inte i El Jadida. Barnen har också tillgång till flera olika aktiviteter. Youssef visar oss runt i byn och tar oss med ner till gymmet. Här finns lite gymutrustning men salen används framförallt till judo- och karateträning. Tidigare år har man försökt att få volontärer att ställa upp och undervisa barnen i diverse sporter. Problemet med ideellt arbete är bara att volontärerna ibland helt saknar ansvarskänsla och struntar i att dyka upp på utsatta tider och man har därför hittat en lösning på problemet. Som vi förstod det erbjuds lektionerna inte bara till barnen i barnbyn utan även till barn utanför. Dessa barn får dock betala för att medverka och deras avgift går används som betalning för instruktören som då också blir mer trogen. Youssef säger att detta också är ett sätt att ge tillbaka till samhället. Utan deras initiativ skulle det inte finnas någon karate- eller judoträning. Barnen som tränar är också väldigt duktiga och flera av dem har vunnit tävlingar i sin viktklass. Vi förstår att både by och tränare är stolta då det hänger diplom på anslagstavlan i gymmet.

Det är inte bara judo och karate som erbjuds på barnbyn utan även andra idrotter. Eftersom Atlanten ligger 10 minuter bort finns det många som håller på med vattensporter som bland annat kajak och vindsurfing men även fotboll och andra lagsporter. En av flickorna i byn är så pass duktig att hon har blivit uttagen till att vara med i det Marockanska fotbollslandslaget och januari åker hon med laget till Tunisien för att spela kval till nästa OS.

 

Sedan 2005 har lagarna i Marocko ändrats och nu kan barnbyarna inte bara ta hand om ett övergivet barn bara så där utan det är många instanser som ska säga sitt. Först måste man försöka ta reda på vilka de biologiska föräldrarna till barnet är och först när man uteslutit möjligheten att finna föräldrarna hamnar de på ett barnhem. Därifrån kan sedan barnen adopteras eller få en möjlighet att hamna hos en SOS-Mamma i en barnby. Hur lång tid hela processen tar är olika från fall till fall, från snabbare till längre. Den nya regeln innebär också att det svårare för föräldrar att lämna bort sina barn. Tidigare, när reglerna inte var så strikta, ansågs det att föräldrarna gav bort barnen – inte för barnens skull utan för sig själva. Youssef anser dock att det allra bästa är om varje barn får bo hos sin biologiska familj. SOS arbetar också med att hitta biologisk familj till de barn som bor i byarna och ibland återförenas de med sina föräldrar eller annan familj.

Det är många som behöver hjälp. Statistiken säger att det dagligen överges 23 barn i Marocko och SOS Barnbyar kan bara hjälpa en bråkdel av dessa. Därför har man även i El Jadida börjat med familjestärkande program som riktar sig till ensamstående mödrar med ett till tre barn och som själva inte har någon möjlighet att försörja sin familj. Programmen arbetar förebyggande, så att barn ska slippa bli övergivna, och familjerna kan få hjälp på olika sätt. Bland annat kan kvinnorna, en gång i månaden, få en påse med varor som de ej har möjlighet att själva köpa. Föräldrar får även hjälp med utbildning och andra aktiviteter för att bli självförsörjande. Exempelvis tillverkar kvinnorna konstnärliga ljus eller traditionella marockanska kläder som de sedan kan sälja.

När vi gått vår rundtur i byn fick vi besöka en av familjerna i den första byggnaden. Där bor det en SOS mamma med sina åtta barn, fyra flickor och fyra pojkar. Alla barn är inte hemma utan en del är i skolan fram till klockan 17:00. Två av barnen är också på musiklektionen nu på eftermiddagen. Här fick vi hälsa på barnen som visade oss sina rum innan de tog mod till sig att leka med Hajen och Älgen. Vi tog fram några av våra kameror och när vi turats om att fotografera varandra lämnade vi två av kamerorna hos familjen och sedan gick vi till musiksalen för att få vara med på lektionen.

Från musiksalen skallrade ljudet och när vi kom in möttes vi av en liten barnkör på cirka sju barn, en pojke på keyboard som var alldeles för högt uppställt för den lille stackaren, en flicka på blockflöjt, en lärare på trummor och en lärare som var dirigent. Framför gruppen på scenen satt det dubbla antalet barn och lyssnade.

Barnen sjöng och spelade flera sånger för oss innan vi också fick vara med. Vi lekte som vanligt ”Huvud, Axlar, Knä och Tå”, ”Fader Abraham” och ”Björnen Sover” som vi nu döpte om till ”Tigern sover” istället. Barnen var alla uppspelta och glada över att få vara med och när vi körde sista omgångarna av den sovande tigern ökade ljudstyrkan i salen och det blev fullständigt kaos när alla skulle gömma sig för tigrarna och kröp in och under flera uppställda bänkar. Tillslut fick vi lov att avsluta det hela och bad om hjälp få iordning på bilen, vi behövde nämligen fler autografer och teckningar på den.

Snart var alla barnen ute ur salen och på parkeringen. Hej vad det gick! Det började bra och strukturerat men när det gått en stund och ivriga barn tappade tålamodet blev stämningen igen helt kaotisk. Men så blir det väl lätt när man har med ett drygt 20-tal barn att göra. Tillslut verkade alla vara nöjda och glada över att ha skrivit på bilen. Vi avslutade mötet med alla barn genom att dansa utanför bilen till några sånger och sedan blev det gruppfotografering och alla tyckte det var riktigt lyckat.

Nu var vi både varma och trötta så Youssef föreslog att vi skulle gå in och dricka lite marockanskt te och vi tackade snabbt ja. Så var vi inne hos grannfamiljen till första familjen vi besökte och vi fick pannkakor, plättar, marockanskt godis, mintte och saft att mumsa på. Vi hade en frågestund innan vi märkte att klockan började närma sig 19:00 och det var dags för oss att köra vidare.

 

Vi hade en rolig eftermiddag med alla barn men också informativ tillsammans med Youssef och trots att vi varit på besök i fem olika barnbyar tidigare lär man sig alltid något nytt. Vi vill gärna fortsätta vårt arbete med att samla in pengar till verksamheten för vi vet verkligen att pengarna behövs. Ingenstans på förra resan gjorde fattigdomen bland barn sig så påmind som här i Marocko. Vart vi än har åkt med bilen har barn i alla åldrar sprungit fram och bett om ”bonbon” och gjort tecken för vatten och mat. Vi vet att SOS Barnbyars arbete fungerar, vi har sett det med egna ögon. Vi vet också att organisationen arbetar förebyggande så att så få barn som möjligt ska slippa bli övergivna av sina föräldrar. Därför vill vi att ni hjälper oss att hjälpa och sätter in en peng till vår insamling som går till SOS Barnbyars långsiktiga arbete med utsatta barn.

Tack! /Hampus, Elin och Hajen

SOS Children’s Village Aït Ourir – SOS Barnbyar i Aït Ourir

13 september 2015

Aït Ourir är en förort till staden Marrakech och ligger cirka 30 km öster om staden i riktning mot Atlasbergen. I Aït Ourir finns också Marockos första SOS Barnby som grundades 1985 och den har vi idag fått möjlighet att besöka.

Vi välkomnades av Houda, som är assistent till föreståndaren för byn. Vi fick en rundtur i den administrativa delen innan vi gjorde det första besöket i ett av familjehemmen. Det var en stort friliggande tvåvåningshus och där bodde en av de fjorton familjer som bor i byn. Vi blev välkomnade med ett leende och sedan fick vi gå en rundtur i huset. I denna familj bor det sju barn i åldrarna 1-14 år, tre pojkar och fyra flickor. De flesta av barnen var ute på aktiviteter när vi gjorde vårt besök så det var lugnt och stilla i hemmet. På bottenvåningen bodde de äldre barnen, flickorna i ett rum och pojkarna i ett annat medan de mindre barnen och bymamman bodde på övervåningen. Där finns också en stor terrass där de mindre barnens trehjulingar i plast stod utställda som om de precis blivit använda. Det fanns även en rosa liten eldriven bil med gaspedal och det är inte svårt att föreställa sig glädjen hos barnen när de använder sin leksaker. Här tyckte barnen om musik, målning och idrott och mamman berättade stolt att en av sönerna var bäst i skolan på löpning.

Efter rundturen i första huset berättade Houda att vi skulle gå till en annan familj för lite marockanskt te och möte med barnen. Vi skyndade oss att hämta Hajen, Älgen och Flamie i bilarna som vi i all hast glömde när vi kom. Här hade vi en trevlig stund där barnen riktigt kastade sig över våra kramgoa vänner och nyfiket tittade på de konstiga besökarna som satt i soffan och drack te och mumsade hembakade kakor.

I denna familj bodde det nio barn tillsammans med sin bymamma, som varit mamma i Aït Ourir i sex år. Bymamman berättade att hon flyttade från Casablanca för att vara mamma till barnen i byn och har nu haft den titeln i sex år och hon trivs med sitt sätt att leva. För oss är det också härligt att höra barnen ropa efter sin mamma precis som vilket barn som helst. För det är just vad tanken med barnbyarna är – att ge varje barn ett kärleksfullt hem. I familjen bor det tre flickor och sex pojkar i åldrarna 4-12 år.

På söndagsförmiddagarna anordnas det frivilliga aktiviteter för barnen så som musik och idrott. Efter besöket i andra familjen tog Houda med oss till musiksalen där vi mötte ett gäng musicerande barn. Redan långt innan vi kom till salen kunde vi höra det rytmiska ljudet från trummorna som barnen spelade på och de var mitt i ett crescendo när vi kom in i rummet och musiken avslutades med ett bastant slag på trummorna och tystnaden la sig.

I musiksalen satt barnen på rad med färglada gula band om sina nackar som satt fast i röda trummor och lyssnade noga till sin lärare, ja tills vi kom och störde. Trummorna plockades bort och sedan började barnen istället att sjunga för oss. Det var ”Do Re Mi” från musikalen ”Sound of Music” på franska och Houda berättade att man använde den sången för att öva på skalor. Efter sången var det vår tur att få bjuda lite på oss själva. Hampus hade stora problem med att få gitarren stämd men till slut så lät den någorlunda bra och vi fick barnen till att vara med på ”Huvud, Axlar, Knä och Tå” tätt följt av ”Fader Abraham” och ”Björnen sover” till mångas skratt och belåtenhet.

Efter våra lekar ville barnen gärna spela lite för oss och de bjöd på en ordentlig föreställning med sina trummor. Hampus blev även utmanad i ett trum-battle mot läraren och hängde med bra i de nya takterna men inte helt perfekt. Men vem kan klandra honom? Det var en fantastisk upplevelse att få få vara med om, både att höra den fantastiska musiken men också att se hur uppspelta barnen blev när vi hejade på och försökte klappa i någon sorts takt till musiken. Det var en underbar stund som vi är otroligt tacksamma för!

Efter musiklektionen var det dags för lunch för barnen och dags för oss att åka hemåt. Innan vi begav oss från byn fick vi några barn till att skriva på bilen och här satte vi inga större gränser utan de fick skriva var de ville på lacken till barnens stora glädje!

Efter två intensiva timmar på barnbyn begav vi oss hem till boendet, fyllda med nya intryck och upplevelser som vi kommer bära med oss länge och som också kommer ta lång tid att bearbeta. Det är också nu som ni läsare kommer in i bilden. Utan bidrag eller fadderskap går inte verksamheten ihop. Hjälp oss att hjälpa fler barn i utsatta situationer. Antingen genom att ge ett bidrag till vår insamling som går till SOS Barnbyars långsiktiga arbete eller varför inte bli månadsgivare och stödja en by eller ett barn?

Vår insamling hittar ni här och mer information om andra former för stöd hittar ni på SOS Barnbyars hemsida.

/Hampus, Elin och Hajen

Translate »
%d bloggare gillar detta: