Posts Tagged: äventyrare

SOS Children’s Villages El Jadida, Morroco

SOS Barnbyar El Jadida

15 september 2015, onsdag

Så skulle vi äntligen få göra vårt andra besök hos SOS Barnbyars verksamhet i Marocko, denna gång på barnbyn i El Jadida. Vi var ditbjudna till klockan 15:00 och blev välkomnade av Youssef som skulle ta hand om oss under dagens besök.

Vi började med en liten rundvandring för att se hur byn ser ut. Youssef förklarade att byn är den fjärde SOS Barnbyn som byggts i Marocko och den första by i landet att byggas centralt i en stad. Marken hade man fått som en gåva från kommunen och flera sponsorer hade sedan varit med och finansierat bygget av barnbyn som stod färdig 2006. Byn är till skillnad från byarna som byggs mindre centralt betydligt mindre i areal. Detta i sin tur menar Youssef är bra då mindre pengar i budgeten går åt till underhåll som exempelvis vaktmästare och trädgårdsmästare och mer pengar kan då användas på barnen.

 

Vi började med en liten rundvandring för att se hur byn ser ut. Youssef förklarade att byn är den fjärde SOS Barnbyn som byggts i Marocko och den första by i landet att byggas centralt i en stad. Marken hade man fått som en gåva från kommunen och flera sponsorer hade sedan varit med och finansierat bygget av barnbyn som stod färdig 2006. Byn är till skillnad från byarna som byggs mindre centralt betydligt mindre i areal. Detta i sin tur menar Youssef är bra då mindre pengar i budgeten går åt till underhåll som exempelvis vaktmästare och trädgårdsmästare och mer pengar kan då användas på barnen.

I barnbyn i El Jadida finns det 13 familjehem som tar hand om 105 barn och ungdomar. Sex av barnen är över 16 år och går på internatskola och är då bara hemma på helger, lov och annan ledighet. Byn ger ett hem till totalt 49 pojkar och 56 flickor och i de tretton familjerna bor det en mamma med 8-9 barn vardera. Man är också noga med att hålla ihop biologiska syskon och det skulle vi själva snart få ett bevis för.

 

Det finns så klart många olika anledningar till varför barnen hamnar inom SOS Barnbyars omsorg, för byn i El Jadida så beror det hos 90% av barnen att de av olika anledningar blivit övergivna och i de övriga fallen att föräldrarna är avlidna eller i fängelse . Det finns heller inga släktingar som kan ta hand om dem. Youssef berättar vidare att alla de fem barnbyar som finns i Marocko samarbetar när det gäller att ge barnen ett nytt hem i en barnby. Bara för att barnet har blivit övergivet i El Jadida betyder det inte per automatik att man får ett hem på barnbyn i samma stad utan allt beror på vilken ålder barnet har samt på hur många platser som finns i själva byn. En och samma mamma kan till exempel inte ta hand om flera bebisar på samma gång. Han poängterar dock att när ett barn väl fått ett hem i en barnby med en bymamma så flyttar man inte på barnet utan där får det bo tills det blir dags för internatskola.

I Marocko är skolan obligatorisk upp till 15 års ålder. Efter det kan man välja att studera vidare på gymnasiet, både teoretiskt och yrkesskola. Efter denna utbildning kan man även läsa vidare universitet. Alla barn och ungdomar i Marocko har samma ekonomiska möjlighet till utbildning då den är gratis upp till universitetet. Dessvärre finns det fortfarande problem med utbildningen inom landet vilket medför att många inte läser längre än de obligatoriska åren. Tyvärr drabbar det oftare flickor än pojkar och framför allt på landsbygden. I de mindre orterna finns det bara grundskola och flickor får ej tillåtelse till att fortsätta med sina studier på grund av kultur och ekonomi.

 

Barnen i El Jadida går alla på olika kommunala förskolor och skolor då tillgängligheten på utbildning finns nära. På andra orter kan det även finnas skolor i SOS Barnbyars regi som även är till för barnen i kvarteren men så fungerar det alltså inte i El Jadida. Barnen har också tillgång till flera olika aktiviteter. Youssef visar oss runt i byn och tar oss med ner till gymmet. Här finns lite gymutrustning men salen används framförallt till judo- och karateträning. Tidigare år har man försökt att få volontärer att ställa upp och undervisa barnen i diverse sporter. Problemet med ideellt arbete är bara att volontärerna ibland helt saknar ansvarskänsla och struntar i att dyka upp på utsatta tider och man har därför hittat en lösning på problemet. Som vi förstod det erbjuds lektionerna inte bara till barnen i barnbyn utan även till barn utanför. Dessa barn får dock betala för att medverka och deras avgift går används som betalning för instruktören som då också blir mer trogen. Youssef säger att detta också är ett sätt att ge tillbaka till samhället. Utan deras initiativ skulle det inte finnas någon karate- eller judoträning. Barnen som tränar är också väldigt duktiga och flera av dem har vunnit tävlingar i sin viktklass. Vi förstår att både by och tränare är stolta då det hänger diplom på anslagstavlan i gymmet.

Det är inte bara judo och karate som erbjuds på barnbyn utan även andra idrotter. Eftersom Atlanten ligger 10 minuter bort finns det många som håller på med vattensporter som bland annat kajak och vindsurfing men även fotboll och andra lagsporter. En av flickorna i byn är så pass duktig att hon har blivit uttagen till att vara med i det Marockanska fotbollslandslaget och januari åker hon med laget till Tunisien för att spela kval till nästa OS.

 

Sedan 2005 har lagarna i Marocko ändrats och nu kan barnbyarna inte bara ta hand om ett övergivet barn bara så där utan det är många instanser som ska säga sitt. Först måste man försöka ta reda på vilka de biologiska föräldrarna till barnet är och först när man uteslutit möjligheten att finna föräldrarna hamnar de på ett barnhem. Därifrån kan sedan barnen adopteras eller få en möjlighet att hamna hos en SOS-Mamma i en barnby. Hur lång tid hela processen tar är olika från fall till fall, från snabbare till längre. Den nya regeln innebär också att det svårare för föräldrar att lämna bort sina barn. Tidigare, när reglerna inte var så strikta, ansågs det att föräldrarna gav bort barnen – inte för barnens skull utan för sig själva. Youssef anser dock att det allra bästa är om varje barn får bo hos sin biologiska familj. SOS arbetar också med att hitta biologisk familj till de barn som bor i byarna och ibland återförenas de med sina föräldrar eller annan familj.

Det är många som behöver hjälp. Statistiken säger att det dagligen överges 23 barn i Marocko och SOS Barnbyar kan bara hjälpa en bråkdel av dessa. Därför har man även i El Jadida börjat med familjestärkande program som riktar sig till ensamstående mödrar med ett till tre barn och som själva inte har någon möjlighet att försörja sin familj. Programmen arbetar förebyggande, så att barn ska slippa bli övergivna, och familjerna kan få hjälp på olika sätt. Bland annat kan kvinnorna, en gång i månaden, få en påse med varor som de ej har möjlighet att själva köpa. Föräldrar får även hjälp med utbildning och andra aktiviteter för att bli självförsörjande. Exempelvis tillverkar kvinnorna konstnärliga ljus eller traditionella marockanska kläder som de sedan kan sälja.

När vi gått vår rundtur i byn fick vi besöka en av familjerna i den första byggnaden. Där bor det en SOS mamma med sina åtta barn, fyra flickor och fyra pojkar. Alla barn är inte hemma utan en del är i skolan fram till klockan 17:00. Två av barnen är också på musiklektionen nu på eftermiddagen. Här fick vi hälsa på barnen som visade oss sina rum innan de tog mod till sig att leka med Hajen och Älgen. Vi tog fram några av våra kameror och när vi turats om att fotografera varandra lämnade vi två av kamerorna hos familjen och sedan gick vi till musiksalen för att få vara med på lektionen.

Från musiksalen skallrade ljudet och när vi kom in möttes vi av en liten barnkör på cirka sju barn, en pojke på keyboard som var alldeles för högt uppställt för den lille stackaren, en flicka på blockflöjt, en lärare på trummor och en lärare som var dirigent. Framför gruppen på scenen satt det dubbla antalet barn och lyssnade.

Barnen sjöng och spelade flera sånger för oss innan vi också fick vara med. Vi lekte som vanligt ”Huvud, Axlar, Knä och Tå”, ”Fader Abraham” och ”Björnen Sover” som vi nu döpte om till ”Tigern sover” istället. Barnen var alla uppspelta och glada över att få vara med och när vi körde sista omgångarna av den sovande tigern ökade ljudstyrkan i salen och det blev fullständigt kaos när alla skulle gömma sig för tigrarna och kröp in och under flera uppställda bänkar. Tillslut fick vi lov att avsluta det hela och bad om hjälp få iordning på bilen, vi behövde nämligen fler autografer och teckningar på den.

Snart var alla barnen ute ur salen och på parkeringen. Hej vad det gick! Det började bra och strukturerat men när det gått en stund och ivriga barn tappade tålamodet blev stämningen igen helt kaotisk. Men så blir det väl lätt när man har med ett drygt 20-tal barn att göra. Tillslut verkade alla vara nöjda och glada över att ha skrivit på bilen. Vi avslutade mötet med alla barn genom att dansa utanför bilen till några sånger och sedan blev det gruppfotografering och alla tyckte det var riktigt lyckat.

Nu var vi både varma och trötta så Youssef föreslog att vi skulle gå in och dricka lite marockanskt te och vi tackade snabbt ja. Så var vi inne hos grannfamiljen till första familjen vi besökte och vi fick pannkakor, plättar, marockanskt godis, mintte och saft att mumsa på. Vi hade en frågestund innan vi märkte att klockan började närma sig 19:00 och det var dags för oss att köra vidare.

 

Vi hade en rolig eftermiddag med alla barn men också informativ tillsammans med Youssef och trots att vi varit på besök i fem olika barnbyar tidigare lär man sig alltid något nytt. Vi vill gärna fortsätta vårt arbete med att samla in pengar till verksamheten för vi vet verkligen att pengarna behövs. Ingenstans på förra resan gjorde fattigdomen bland barn sig så påmind som här i Marocko. Vart vi än har åkt med bilen har barn i alla åldrar sprungit fram och bett om ”bonbon” och gjort tecken för vatten och mat. Vi vet att SOS Barnbyars arbete fungerar, vi har sett det med egna ögon. Vi vet också att organisationen arbetar förebyggande så att så få barn som möjligt ska slippa bli övergivna av sina föräldrar. Därför vill vi att ni hjälper oss att hjälpa och sätter in en peng till vår insamling som går till SOS Barnbyars långsiktiga arbete med utsatta barn.

Tack! /Hampus, Elin och Hajen

SOS Children’s Village Aït Ourir – SOS Barnbyar i Aït Ourir

13 september 2015

Aït Ourir är en förort till staden Marrakech och ligger cirka 30 km öster om staden i riktning mot Atlasbergen. I Aït Ourir finns också Marockos första SOS Barnby som grundades 1985 och den har vi idag fått möjlighet att besöka.

Vi välkomnades av Houda, som är assistent till föreståndaren för byn. Vi fick en rundtur i den administrativa delen innan vi gjorde det första besöket i ett av familjehemmen. Det var en stort friliggande tvåvåningshus och där bodde en av de fjorton familjer som bor i byn. Vi blev välkomnade med ett leende och sedan fick vi gå en rundtur i huset. I denna familj bor det sju barn i åldrarna 1-14 år, tre pojkar och fyra flickor. De flesta av barnen var ute på aktiviteter när vi gjorde vårt besök så det var lugnt och stilla i hemmet. På bottenvåningen bodde de äldre barnen, flickorna i ett rum och pojkarna i ett annat medan de mindre barnen och bymamman bodde på övervåningen. Där finns också en stor terrass där de mindre barnens trehjulingar i plast stod utställda som om de precis blivit använda. Det fanns även en rosa liten eldriven bil med gaspedal och det är inte svårt att föreställa sig glädjen hos barnen när de använder sin leksaker. Här tyckte barnen om musik, målning och idrott och mamman berättade stolt att en av sönerna var bäst i skolan på löpning.

Efter rundturen i första huset berättade Houda att vi skulle gå till en annan familj för lite marockanskt te och möte med barnen. Vi skyndade oss att hämta Hajen, Älgen och Flamie i bilarna som vi i all hast glömde när vi kom. Här hade vi en trevlig stund där barnen riktigt kastade sig över våra kramgoa vänner och nyfiket tittade på de konstiga besökarna som satt i soffan och drack te och mumsade hembakade kakor.

I denna familj bodde det nio barn tillsammans med sin bymamma, som varit mamma i Aït Ourir i sex år. Bymamman berättade att hon flyttade från Casablanca för att vara mamma till barnen i byn och har nu haft den titeln i sex år och hon trivs med sitt sätt att leva. För oss är det också härligt att höra barnen ropa efter sin mamma precis som vilket barn som helst. För det är just vad tanken med barnbyarna är – att ge varje barn ett kärleksfullt hem. I familjen bor det tre flickor och sex pojkar i åldrarna 4-12 år.

På söndagsförmiddagarna anordnas det frivilliga aktiviteter för barnen så som musik och idrott. Efter besöket i andra familjen tog Houda med oss till musiksalen där vi mötte ett gäng musicerande barn. Redan långt innan vi kom till salen kunde vi höra det rytmiska ljudet från trummorna som barnen spelade på och de var mitt i ett crescendo när vi kom in i rummet och musiken avslutades med ett bastant slag på trummorna och tystnaden la sig.

I musiksalen satt barnen på rad med färglada gula band om sina nackar som satt fast i röda trummor och lyssnade noga till sin lärare, ja tills vi kom och störde. Trummorna plockades bort och sedan började barnen istället att sjunga för oss. Det var ”Do Re Mi” från musikalen ”Sound of Music” på franska och Houda berättade att man använde den sången för att öva på skalor. Efter sången var det vår tur att få bjuda lite på oss själva. Hampus hade stora problem med att få gitarren stämd men till slut så lät den någorlunda bra och vi fick barnen till att vara med på ”Huvud, Axlar, Knä och Tå” tätt följt av ”Fader Abraham” och ”Björnen sover” till mångas skratt och belåtenhet.

Efter våra lekar ville barnen gärna spela lite för oss och de bjöd på en ordentlig föreställning med sina trummor. Hampus blev även utmanad i ett trum-battle mot läraren och hängde med bra i de nya takterna men inte helt perfekt. Men vem kan klandra honom? Det var en fantastisk upplevelse att få få vara med om, både att höra den fantastiska musiken men också att se hur uppspelta barnen blev när vi hejade på och försökte klappa i någon sorts takt till musiken. Det var en underbar stund som vi är otroligt tacksamma för!

Efter musiklektionen var det dags för lunch för barnen och dags för oss att åka hemåt. Innan vi begav oss från byn fick vi några barn till att skriva på bilen och här satte vi inga större gränser utan de fick skriva var de ville på lacken till barnens stora glädje!

Efter två intensiva timmar på barnbyn begav vi oss hem till boendet, fyllda med nya intryck och upplevelser som vi kommer bära med oss länge och som också kommer ta lång tid att bearbeta. Det är också nu som ni läsare kommer in i bilden. Utan bidrag eller fadderskap går inte verksamheten ihop. Hjälp oss att hjälpa fler barn i utsatta situationer. Antingen genom att ge ett bidrag till vår insamling som går till SOS Barnbyars långsiktiga arbete eller varför inte bli månadsgivare och stödja en by eller ett barn?

Vår insamling hittar ni här och mer information om andra former för stöd hittar ni på SOS Barnbyars hemsida.

/Hampus, Elin och Hajen

Fes

Lördag 5 september 2015, Fès Marocko

Frukosten serverades vid nio och vi fick gott bröd och framförallt kaffe som vi fyra vuxna såg väldigt mycket fram emot. Efter bestyr med mat gick Hampus och Anders för att leta efter en bankomat för att ta ut lite pengar nu när vi inte vet hur det ser ut längre fram. Idag har vi tänkt oss att köra över de norra delarna av Atlasbergen och mot Sahara. Vi räknar med att det tar minst två dagar i hyfsat lugnt tempo med stopp för foton och vad vi känner för längs med vägen innan vi kommer till Erfoud.

Medan killarna var iväg för att fixa med kontanter och vatten satt David, Sita och Elin kvar för att blogga ikapp det sista. David har tyvärr haft väldiga problem med åtkomsten på sin mail och haft svårt för att blogga sedan de lämnade Sverige. Vi håller er uppdaterade när det fungerar igen, för hans sida av historien vill vi ju inte missa!

När allting var färdigpackat körde vi ut bilarna ur det svala parkeringsgaraget där de stått under natten och styrde mot Erfoud och det stora äventyret började nu på riktigt. Vi vet inte när vi ska äta, vi vet inte vart vi ska bo vi vet bara att vi ska försöka ta oss längre neråt i landet och till Saharaöknen.

Vi stannade för att fotografera när andan föll på och köpte frukt i stånden längs med vägarna. Vår första mål var staden Ifran som beskrivs som en Schweizisk by och vi kan nog hålla med om det påståendet. Husens arkitektur var helt annorlunda mot det man förknippar med Marocko som lerhus med utsnidade dekorer och platta tak. I Ifran var husens tak toppiga och i små vinklar, ja det fanns till och med en skidbacke.

Vi körde snart igenom staden och fortsatte till något som vi ansåg var ännu lite häftigare, nämligen ett naturreservat med vilda apor! Så där stannade vi en bra stund för att fotografera och filma och vi både förundrades och förvånades över hur människor påverkar djurens sätt att leva. Överallt låg det fullt med skräp som aporna rotade i. Anders talade med en parkföreståndare som berättade att det är ett stort problem med att människor matar djuren med fel sorts mat. Den grupp av apor vi träffade är mer vana vid människor och accepterande utan att vara alltför närgångna men längre bort finns det en grupp vilda apor som inte tycker om fotograferande turister.

När vi sett oss mätta på djuren körde vi vidare upp i bergen. Här fick vi se fantastiska vyer och landskapsformationer med både karg stäpp och grönskande dalar, herdar som vallade sina får och getter och hundar längsmed vägrenen. Vi njöt av bilturen och stannade flera gånger för att fotografera.

En dryg timme innan solnedgång fann vi en campingplats mitt ute i ingenstans, förutom att det ligger bredvid vägen då såklart. Vi bestämde oss för att stanna för natten och snart hade vi möblerat ihop bilarna och gjort ett litet läger med bord och stolar och snart var det dags för mat, skriva blogginlägg och backa-up dagens skörd av film och foto.

Imorgon bär det återigen iväg på de Marockanska vägarna. Hitintills tror jag vi alla njuter av tillvaron och sättet att resa på. Det är också otroligt vad man hinner med på bara ett par dagar och det känns som det passerat betydligt fler dagar sedan vi kom in i landet.

Ge gärna ett bidrag till vår insamling hos SOS Barnbyar, som ni finner här!

/Hampus, Elin och Hajen

Uppdrag Sahara

Dag 10: lördag 5 september 2015
Antal km: 201 Totalt antal km: 5409
Antal körtimmar: 4h 23min
Totalt antal körtimmar: 66h 30min
Liter bensin: 28,34 Total L bensin: 569,25

Dagens rutt:

Total rutt:

Nytt Bidrag!

Tack du okände!

Vi har fått ett anonymt bidrag till insamlingen. Tack så mycket vem du än är! Nu fortsätter vi tillsammans mot 100 000 kronor till SOS Barnbyar som hjälper utsatta barn världen över, både i akuta lägen och långsiktigt. Om schemat håller i sig hoppas vi kunna besöka barnby nummer ett i Marocko. Ge ditt bidrag till insamlingen här.

/Äventyrarna

Snart bär det av!

Nu har vi nästan packat klart och snart blir det avfärd! Alla minneskort tomma och alla kameror laddade!IMG_0662

Räddningstjänsten skickade även med oss en ny kompis som barnen får leka med! Vi kallar den Flamie :)

flamie

 

Hälsningar David!

 

 

Translate »
%d bloggare gillar detta: