Posts Tagged: äventyrarna

SOS Children’s Villages El Jadida, Morroco

SOS Barnbyar El Jadida

15 september 2015, onsdag

Så skulle vi äntligen få göra vårt andra besök hos SOS Barnbyars verksamhet i Marocko, denna gång på barnbyn i El Jadida. Vi var ditbjudna till klockan 15:00 och blev välkomnade av Youssef som skulle ta hand om oss under dagens besök.

Vi började med en liten rundvandring för att se hur byn ser ut. Youssef förklarade att byn är den fjärde SOS Barnbyn som byggts i Marocko och den första by i landet att byggas centralt i en stad. Marken hade man fått som en gåva från kommunen och flera sponsorer hade sedan varit med och finansierat bygget av barnbyn som stod färdig 2006. Byn är till skillnad från byarna som byggs mindre centralt betydligt mindre i areal. Detta i sin tur menar Youssef är bra då mindre pengar i budgeten går åt till underhåll som exempelvis vaktmästare och trädgårdsmästare och mer pengar kan då användas på barnen.

 

Vi började med en liten rundvandring för att se hur byn ser ut. Youssef förklarade att byn är den fjärde SOS Barnbyn som byggts i Marocko och den första by i landet att byggas centralt i en stad. Marken hade man fått som en gåva från kommunen och flera sponsorer hade sedan varit med och finansierat bygget av barnbyn som stod färdig 2006. Byn är till skillnad från byarna som byggs mindre centralt betydligt mindre i areal. Detta i sin tur menar Youssef är bra då mindre pengar i budgeten går åt till underhåll som exempelvis vaktmästare och trädgårdsmästare och mer pengar kan då användas på barnen.

I barnbyn i El Jadida finns det 13 familjehem som tar hand om 105 barn och ungdomar. Sex av barnen är över 16 år och går på internatskola och är då bara hemma på helger, lov och annan ledighet. Byn ger ett hem till totalt 49 pojkar och 56 flickor och i de tretton familjerna bor det en mamma med 8-9 barn vardera. Man är också noga med att hålla ihop biologiska syskon och det skulle vi själva snart få ett bevis för.

 

Det finns så klart många olika anledningar till varför barnen hamnar inom SOS Barnbyars omsorg, för byn i El Jadida så beror det hos 90% av barnen att de av olika anledningar blivit övergivna och i de övriga fallen att föräldrarna är avlidna eller i fängelse . Det finns heller inga släktingar som kan ta hand om dem. Youssef berättar vidare att alla de fem barnbyar som finns i Marocko samarbetar när det gäller att ge barnen ett nytt hem i en barnby. Bara för att barnet har blivit övergivet i El Jadida betyder det inte per automatik att man får ett hem på barnbyn i samma stad utan allt beror på vilken ålder barnet har samt på hur många platser som finns i själva byn. En och samma mamma kan till exempel inte ta hand om flera bebisar på samma gång. Han poängterar dock att när ett barn väl fått ett hem i en barnby med en bymamma så flyttar man inte på barnet utan där får det bo tills det blir dags för internatskola.

I Marocko är skolan obligatorisk upp till 15 års ålder. Efter det kan man välja att studera vidare på gymnasiet, både teoretiskt och yrkesskola. Efter denna utbildning kan man även läsa vidare universitet. Alla barn och ungdomar i Marocko har samma ekonomiska möjlighet till utbildning då den är gratis upp till universitetet. Dessvärre finns det fortfarande problem med utbildningen inom landet vilket medför att många inte läser längre än de obligatoriska åren. Tyvärr drabbar det oftare flickor än pojkar och framför allt på landsbygden. I de mindre orterna finns det bara grundskola och flickor får ej tillåtelse till att fortsätta med sina studier på grund av kultur och ekonomi.

 

Barnen i El Jadida går alla på olika kommunala förskolor och skolor då tillgängligheten på utbildning finns nära. På andra orter kan det även finnas skolor i SOS Barnbyars regi som även är till för barnen i kvarteren men så fungerar det alltså inte i El Jadida. Barnen har också tillgång till flera olika aktiviteter. Youssef visar oss runt i byn och tar oss med ner till gymmet. Här finns lite gymutrustning men salen används framförallt till judo- och karateträning. Tidigare år har man försökt att få volontärer att ställa upp och undervisa barnen i diverse sporter. Problemet med ideellt arbete är bara att volontärerna ibland helt saknar ansvarskänsla och struntar i att dyka upp på utsatta tider och man har därför hittat en lösning på problemet. Som vi förstod det erbjuds lektionerna inte bara till barnen i barnbyn utan även till barn utanför. Dessa barn får dock betala för att medverka och deras avgift går används som betalning för instruktören som då också blir mer trogen. Youssef säger att detta också är ett sätt att ge tillbaka till samhället. Utan deras initiativ skulle det inte finnas någon karate- eller judoträning. Barnen som tränar är också väldigt duktiga och flera av dem har vunnit tävlingar i sin viktklass. Vi förstår att både by och tränare är stolta då det hänger diplom på anslagstavlan i gymmet.

Det är inte bara judo och karate som erbjuds på barnbyn utan även andra idrotter. Eftersom Atlanten ligger 10 minuter bort finns det många som håller på med vattensporter som bland annat kajak och vindsurfing men även fotboll och andra lagsporter. En av flickorna i byn är så pass duktig att hon har blivit uttagen till att vara med i det Marockanska fotbollslandslaget och januari åker hon med laget till Tunisien för att spela kval till nästa OS.

 

Sedan 2005 har lagarna i Marocko ändrats och nu kan barnbyarna inte bara ta hand om ett övergivet barn bara så där utan det är många instanser som ska säga sitt. Först måste man försöka ta reda på vilka de biologiska föräldrarna till barnet är och först när man uteslutit möjligheten att finna föräldrarna hamnar de på ett barnhem. Därifrån kan sedan barnen adopteras eller få en möjlighet att hamna hos en SOS-Mamma i en barnby. Hur lång tid hela processen tar är olika från fall till fall, från snabbare till längre. Den nya regeln innebär också att det svårare för föräldrar att lämna bort sina barn. Tidigare, när reglerna inte var så strikta, ansågs det att föräldrarna gav bort barnen – inte för barnens skull utan för sig själva. Youssef anser dock att det allra bästa är om varje barn får bo hos sin biologiska familj. SOS arbetar också med att hitta biologisk familj till de barn som bor i byarna och ibland återförenas de med sina föräldrar eller annan familj.

Det är många som behöver hjälp. Statistiken säger att det dagligen överges 23 barn i Marocko och SOS Barnbyar kan bara hjälpa en bråkdel av dessa. Därför har man även i El Jadida börjat med familjestärkande program som riktar sig till ensamstående mödrar med ett till tre barn och som själva inte har någon möjlighet att försörja sin familj. Programmen arbetar förebyggande, så att barn ska slippa bli övergivna, och familjerna kan få hjälp på olika sätt. Bland annat kan kvinnorna, en gång i månaden, få en påse med varor som de ej har möjlighet att själva köpa. Föräldrar får även hjälp med utbildning och andra aktiviteter för att bli självförsörjande. Exempelvis tillverkar kvinnorna konstnärliga ljus eller traditionella marockanska kläder som de sedan kan sälja.

När vi gått vår rundtur i byn fick vi besöka en av familjerna i den första byggnaden. Där bor det en SOS mamma med sina åtta barn, fyra flickor och fyra pojkar. Alla barn är inte hemma utan en del är i skolan fram till klockan 17:00. Två av barnen är också på musiklektionen nu på eftermiddagen. Här fick vi hälsa på barnen som visade oss sina rum innan de tog mod till sig att leka med Hajen och Älgen. Vi tog fram några av våra kameror och när vi turats om att fotografera varandra lämnade vi två av kamerorna hos familjen och sedan gick vi till musiksalen för att få vara med på lektionen.

Från musiksalen skallrade ljudet och när vi kom in möttes vi av en liten barnkör på cirka sju barn, en pojke på keyboard som var alldeles för högt uppställt för den lille stackaren, en flicka på blockflöjt, en lärare på trummor och en lärare som var dirigent. Framför gruppen på scenen satt det dubbla antalet barn och lyssnade.

Barnen sjöng och spelade flera sånger för oss innan vi också fick vara med. Vi lekte som vanligt ”Huvud, Axlar, Knä och Tå”, ”Fader Abraham” och ”Björnen Sover” som vi nu döpte om till ”Tigern sover” istället. Barnen var alla uppspelta och glada över att få vara med och när vi körde sista omgångarna av den sovande tigern ökade ljudstyrkan i salen och det blev fullständigt kaos när alla skulle gömma sig för tigrarna och kröp in och under flera uppställda bänkar. Tillslut fick vi lov att avsluta det hela och bad om hjälp få iordning på bilen, vi behövde nämligen fler autografer och teckningar på den.

Snart var alla barnen ute ur salen och på parkeringen. Hej vad det gick! Det började bra och strukturerat men när det gått en stund och ivriga barn tappade tålamodet blev stämningen igen helt kaotisk. Men så blir det väl lätt när man har med ett drygt 20-tal barn att göra. Tillslut verkade alla vara nöjda och glada över att ha skrivit på bilen. Vi avslutade mötet med alla barn genom att dansa utanför bilen till några sånger och sedan blev det gruppfotografering och alla tyckte det var riktigt lyckat.

Nu var vi både varma och trötta så Youssef föreslog att vi skulle gå in och dricka lite marockanskt te och vi tackade snabbt ja. Så var vi inne hos grannfamiljen till första familjen vi besökte och vi fick pannkakor, plättar, marockanskt godis, mintte och saft att mumsa på. Vi hade en frågestund innan vi märkte att klockan började närma sig 19:00 och det var dags för oss att köra vidare.

 

Vi hade en rolig eftermiddag med alla barn men också informativ tillsammans med Youssef och trots att vi varit på besök i fem olika barnbyar tidigare lär man sig alltid något nytt. Vi vill gärna fortsätta vårt arbete med att samla in pengar till verksamheten för vi vet verkligen att pengarna behövs. Ingenstans på förra resan gjorde fattigdomen bland barn sig så påmind som här i Marocko. Vart vi än har åkt med bilen har barn i alla åldrar sprungit fram och bett om ”bonbon” och gjort tecken för vatten och mat. Vi vet att SOS Barnbyars arbete fungerar, vi har sett det med egna ögon. Vi vet också att organisationen arbetar förebyggande så att så få barn som möjligt ska slippa bli övergivna av sina föräldrar. Därför vill vi att ni hjälper oss att hjälpa och sätter in en peng till vår insamling som går till SOS Barnbyars långsiktiga arbete med utsatta barn.

Tack! /Hampus, Elin och Hajen

River deep mountain high!

Fredag 11 september 2015, Ouarzazate, Atlasbergen, Marocko.

Vi åt frukost på hotellet efter åtta sedan gick familjen Moberg/Nilsson och Hampus till Filmmuseet som låg nästan vägg i vägg med hotellet. Elin går på en penicillinkur på grund av urinvägsinfektion så hon fick lite biverkning i form av illamående efter frukosten och blev därför kvar på hotellet

På filmmuseum njöt kanske Hampus lite mer än resten av sällskapet av vad det har att erbjuda. Här finns gammal kamerautrustning från den analoga tiden och som "filmskapare" är man otroligt lyckliga över dagens teknik när klippning och filmning går i raketfart jämfört med dåtidens produktioner. Kuliss efter kuliss besöktes och vad sällskapet kom fram till var - "vi får nog se mer film när vi kommer hem".

 

Uppdrag Sahara

Dag 16: fredag 11 september 2015

Antal km: 213 Totalt antal km: 6450

Körtid: 6h 4min Total körtid: 90h 41min

Liter bensin: 33,3 Total L bensin: 687,98

 

Dagens rutt:

Total rutt:

När klockan var runt 11:30 satte vi oss i bilarna igen för att köra upp och över Atlasbergen till Marrakech. Det finns två vägar att köra, en något större och en mindre väg. Vi valde såklart den lite mindre vägen, för enligt turistkartan vi fått på hotellet fanns det mer saker att titta på längsmed den. Förutom turistattraktioner i form av moskéer och gamla byggnader var landskapet helt fantastiskt! Karga, höga berg och djupa, grönskande dalar med små porlande bäckar som med årstiderna blir till större åar eller på vissa ställen floder. Vi njöt av bilturen som tog oss åtskilliga timmar på de slingrande vägarna och vi var drygt 2200 meter över havet på sina ställen och såg då fortfarande höga bergstoppar vid sidan av vägen.

 

När den gamla vägen gick ihop med den nya var det dags för oss att köra nedåt och vi hamnade tyvärr vid ett omfattande vägarbete. Dammet yrde och asfalten var inte den bästa. Vi tuffade på sakta men säkert men de som känner till vägen körde på ordentligt och genade riktigt mycket i kurvorna. Även lastbilarna körde på bra nedför medan det uppför berget gick riktigt tungt.

Vi vill ju väldigt gärna stanna för att fotografera och hittar snart en rastplats med café och toalett. Som så ofta annars i Marocko hinner vi knappt parkera innan vi blir angripna av försäljare som vill att vi ska titta på deras keramik/fossiler/stenar och tycka att allting är jättevackert och att vi vill köpa med oss hem för en billig peng. Trots att vi artigt säger nej tack flera gånger fortsätter de (som vanligt) att tjata om sina föremål och säger att det är billigt, billigt och ber oss flera gånger acceptera deras vilja att visa oss sina varor kan de inte acceptera när vi säger nej. Hampus är mer ödmjuk i sitt sätt att tala till männen, som det oftast är, medan Elins tålamod tryter ganska snart eftersom ingen verkar vilja ta in ett nej. Så många gånger har hon gestikulerat vilt och med skarp ton och röst sagt nej, Nej NEJ! Och sedan blängt lite surt på dem och då har de fattat vinken. Vi har med andra ord ett litet ”good cop – bad cop” förhållande ibland. Angående den här rastplatsen så var det det värsta vi hittills varit med om. Vi gjorde misstaget att öppna dörren för sedan gick det knappt att stänga för händerna som stack in mellan dörrspringan. Så toalettbesöket och fotograferingen fick helt enkelt vänta en stund till då vi körde iväg så fort vi lyckats slå igen dörrarna på bilarna.

Efter en lång tur nedför berget och i vägarbeten planade det ut ganska bra men vägarna slingrade sig fortfarande längsmed de nästintill torrlagda vattendragen. Naturen bytte nu skepnad från karga bergstoppar till trädbeklädda väggar. Solen låg inte på lika mycket längre och det kändes betydligt lugnare att köra. Vi har vid flera tillfällen sett handel med porslin längsmed vägarna och nu plötsligt dök det upp ett riktigt stor försäljningsområde där vi stannade till för att titta på allehanda skålar, fat och tajiner, kolla priser och kanske till och med köpa något? Efter en bra stund på stället åkte vi vidare nöjda och glada för det som vi fyndat. Vi köpte flertalet skålar i diverse färger och storlekar som packades in i tidningspapper och sedan skulle in i bilen. Hur vi får hem allt säkert får vi tänka på längre fram, först fick vi bara se till att få med allt i bilen någorlunda säkrat med kuddar, Hajen och lite kläder som skydd mot naggade kanter.

När ljuset nästan var som bäst, rent fototekniskt, så lyckades vi äntligen stanna till på en parkeringsficka och Anders och Hampus var snabbt ute med varsin kamera för att föreviga landskapet vi åkte i innan vi fortsatte nedåt.

Så kom då äntligen en bensinstation och vi fyllde på tankarna och köpte oss lite enkelt att äta i butiken som fanns bredvid. Denna gång var det inga ockerpriser men det fanns inget nyttigt att köpa utan mest chips, kakor, dricka, glass och nötter. Men det gick bra det också för det kurrade riktigt rejält i magarna efter mat. Vi hade nu kört i flera timmar och ätit någon enklare smörgås i bilen och ingen riktig mat så lite onyttigheter passade oss bra för vi hade ännu någon timme kvar till Marakesh. När vi fått i oss lite snabb energi fortsatte vi färden och snart passerade vi Aït Ourir, förorten till Marakesh där den första barnbyn vi ska besöka finns. Barnbyn har vi fått möjlighet att besöka först på söndag så vi tänkte göra Marakesh först, vilket vi hoppas blir riktigt trevligt!

Det hann att skymma innan vi kom in till Marakesh och strax efter Aït Ourir tätnade trafiken rejält inte bara av bilister utan framför allt mopedister som kör sina fordon utan lyse och hjälmen hängandes på styret. Vi hade otur att komma precis i en olycka där en man på moped blivit påkörd av en bil och kastats iväg flera meter från sitt fordon. Det var en riktigt otäck syn och gjorde oss  tacksamma för att vi klarat oss så bra på resan men också mer uppmärksamma på mötande trafik. När vi passerat olyckan tänkte vi vid ett flertal tillfällen köra om en moped som kraftigt sänkte hastigheten men i sista stund varit tvungna att bromsa in då det har kommit mopeder i bredd, utan tända lampor, i motsatta körbana. Med bakgrund till olyckan som vi precis passerat kan vi inte förstå hur människor utsätter sig själva för livsfara på sina mopeder när de dels kör utan hjälm men också i mörkret utan belysning. Hur ser de ens vad som finns på vägen framför dem? Och hur räknar de med att vi andra trafikanter ska kunna se dem? Sen finns det nog inget ord för reflexer här nere för det har vi heller aldrig sett trots mörkret.

Slutligen kom vi in i Marakesh och det var dags att ta sig till centrum för att leta efter ett boende. Vi hade siktat in oss på ett område och via gps:en fått en vägbeskrivning som vi så klart följde. Den gick såklart inte på de större ringlederna utan rakt in i staden på de mindre gatorna runt medinan. Turligt nog för Elin tycker Hampus det är riktigt roligt att köra när han får tuta på folk och andra medtrafikanter och när det är liv och rörelse på vägarna. Så vi åkte mitt in i smeten, åt rätt håll på enkelriktade gator och fick sedan ett sms från bilen bakom - ”toalettbesök asap”. Så lite försent för att kunna svänga av hittade vi en bensinstation.Så vi stannade till lite snabbt på en plätt mitt i vägen där det var både stopp och parkeringsförbud och polisen stod bredvid och dirigerade all trafik runt om oss. Hampus (som enligt Elin alltid är väldigt trevlig och ödmjuk vid resor) hoppade snabbt ut ur bilen och förklarade läget till polisen som gav oss ett okej att stanna på platsen med bilarna. Så där satt vi ett litet tag och roade oss med att titta på allting som pågick omkring oss. Bilar, mopedister, fotgängare. Äldre män och kvinnor, unga festklädda par, kvinnor i hijab, ? Och burka. Cyklister, fattiga, rika och häst och vagn. Ja, vi var nästan mitt i händelsernas centrum och kunde inte klaga på något.

När toalettbesöket var överstökat fortsatte vi de knappa 500 metrarna till det hotell som vi sett ut. Elin och Sita sprang in för att kolla priser på rum samt parkeringsmöjligheter. Rum fanns det men bara parkering för en natt, så vi fick helt enkelt leta vidare och gick in på nästa hotell som visade sig vara femstjärnigt och tog ut 2500 dirham per natt. Kanske helt okej för ett femstjärnigt hotell enligt svenska mått men fortfarande alldeles för dyrt för vår budget. Så vi valde att köra vidare till nästa ställe. Det visade sig dock vara väldigt svårt då vi körde rakt in i medinan och dess trånga gator och gränder. Sita och Elin hoppade ut ur bilarna och blev snabbt uppassade av flera män som frågade om vi sökte något ställe att bo på. Efter mycket om och men följde vi med en kille till ett riad (b&b). Det tog sin lilla tid att komma till rätt dörr då vi vek av flera gånger och gick över kullerstensklädda gator utan någon belysning. Mannen visade oss en skylt bredvid dörren där namnet på boendet stod, knackade på och sedan fick vi vänta och vänta. Sita och Elin började ana lite oråd och diskuterade med varandra vad som kunde dölja sig bakom den mörka lilla dörren längst in i den obelysta gränd där de nu befann sig. Efter lite för lång väntan öppnades strax dörren och vi kom in till ett av de mest mysiga ställen vi sett under hela Marockoresan. Med vita väggar, vackra armaturer, sköna fåtöljer och soffor och en liten simbassäng i hallen/innergården under stjärnorna. Tyvärr visade det sig att det inte fanns några rum kvar så vi fick snopna bege oss därifrån då vi verkligen tyckte att vi hade hamnat helt rätt.

Killen som hjälpte oss dit visade oss också vägen tillbaka till bilarna där vårt resesällskap fanns och tog oss sedan till ett annat boende för att titta. Här blev vi inte lika betagna och vi tyckte att det blev  dyrt med tanke på standarden så vi gick för att titta på ytterligare en riad som låg lite längre ner på gatan. Här var standarden densamma men till ett betydligt bättre pris per natt och efter att Elin och Sita diskuterat lite på svenska med varandra fick vi utan vidare frukosten med i priset. Så då var det taget!

Vi parkerade bilarna på en övervakad parkeringsgård och gjorde oss reda för att plocka med oss saker in till rummet. Anders, Sita och David var snart klara och gick in men hos oss uppstod problemet med porslinet. Hur skulle vi nu göra med det? Men efter lite plockande fram och tillbaka fick vi ner allt utom ett stor fat i en av lådorna vi tagit med oss och vi packade in det väl mellan kläder och sönderklippta liggunderlag som vi faktiskt haft med som ljust stötdämpare i lådorna. Så strax var det problemet ett minne blott!

Det tog lite tid att få i ordning på rummen med nycklar och papper som skulle fyllas i och med en värd som enbart pratar franska var missförstånden många. Som tur var kom Elin ihåg det mest väsentliga från det år då hon studerade franska i gymnasiet så till slut var allt färidgt och vi kunde äntligen bege oss ut i natten för att hitta något att äta.

Vi hann inte långt innan vi stötte på killen som hjälpt oss med boendet igen. Han ville visa oss till en bra restaurang med bra priser så vi beslöt oss för att följa med då klockan snart var halv tolv. Här gick vi också omkring i diverse gränder i medinan innan vi kom fram. Som vi misstänkte hade köket stängt men mannen som vi träffade där var så vänlig att han hjälpte oss med en karta och pekade ut var man kunde köpa sig något att äta även senare på natten. Vi tackade så mycket för hjälpen och gick ut. Här stod killen som hjälpt oss dit och väntade på oss och sa att han visste en annan restaurang som verkligen var öppen. Men nu tackade vi för oss då vi visste vart vi skulle gå.

Vi genade igenom medinan och kom sedan ut på det som kallas för hjärtat av Marakesh, nämligen det stora torget. Här var det liv och rörelse med massvis av folk som slog på trummor och dansade på flera ställen och såklart också i otakt med varandra. Men vad gör det när folk festar och har roligt! På torget mötte oss också flera rader med matlagningsstånd eller ställen att bara köpa färskpressad juice på. Tröttheten försvann på en gång och nyfiken tog överhanden och det var väldigt spännande att se på allting som föregick. Målet var ändå att hitta oss ett ställe att äta på och det gjorde vi ganska snart. Vi hamnade på restaurangens terrass och fick utsikt över händelserna på torget och njöt av våra paninis med pommes och en kall dricka. Vi åt under tystnad och tackade sedan för oss och gick hem till riaden igen för att efter en lång och händelserik dag få sova.

I övermorgon är det äntligen dags för ett besök hos SOS Barnbyar. Vi är glada att vi nått upp till drygt 100 000 insamlade kronor men vi är inte nöjda. Vi vill så klart öka insamlingen under hela resan och även efteråt. Så sätt gärna in ett litet bidrag till det långsiktiga arbetet för utsatta barn - då blir vi ännu gladare! 

/Hampus, Elin och Hajen

Däcktjut!

Så här kan det se ut när man inte uppmärksammar gupp och hålor i de Marockanska vägarna. Elin gör en tvärnit så att däcken tjuter! Kul!

Som tur var gick det bra och så här såg det ut i bilen under dagens fortsatta resa.

Och du, glöm inte bort vår insamling till SOS Barnbyar. Vi har som mål att försöka samla in 100 000 kronor till det förebyggande arbetet med utsatta barn. Hjälp till du också genom att ge ett bidrag här.

/Hampus, Elin och Hajen

Nytt Bidrag!

Tack Birgitta!

Härligt att se att ni är så många som engagerar er och ger ett bidrag till vår insamling och tack nu senast till Birgitta för din gåva till SOS Barnbyar!

Ge gärna ett bidrag och stöd SOS Barnbyars fortsatta arbete med utsatta barn. Insamlingen hittar du här.

/Äventyrarna

Nytt Bidrag!

Tack Högvalta Riders MC!

Det har trillat in ytterligare ett bidrag till insamlingen – tack så mycket Högvalta Riders MC! Nu har vi alla tillsammans samlat in 89 550 kronor som går direkt till SOS Barnbyars arbete med utsatta barn. Inom några veckor ska vi alla besöka två barnbyar i Marocko vilket för några av oss blir en helt ny upplevelse, att besöka en barnby för första gången, medan det för andra blir ett besök i en ny barnby där barn med andra öden finns. Trots tidigare besök i barnbyar kan man aldrig förbereda sig då alla byar och barn är olika.

Ge gärna ett bidrag till insamlingen du också – den hittar du här. Tack igen alla som bidrar till insamlingen.

/Äventyrarna

Translate »
%d bloggare gillar detta: