Posts Tagged: roadtrip

FIRE! – DOOR TO HELL no 2

Söndag 20 september 2015, Barcelona Spanien

Vi fick en skön sovmorgon och när vi vaknade hade våra värdar dukat upp brunch med en massa godsaker som pannkakor, frukter, nutella, youghurt och kaffe. Vi åt och hade trevligt innan vi bestämde oss för att göra Barcelona.

Linus och Jennie var så vänliga att de guidade oss genom stadens alla sevärdheter och först började vi med att ta metron till La Sagrada Familia. Vi tog ett varv runt kyrkan, men in kunde vi såklart inte komma då det var fullbokat för resten av dagen. Men det gjorde inte så mycket då Barcelona har så mycket annat att erbjuda.

Vi hoppade på metron igen och denna gång tog vi oss längre in i staden mot Tibidabo. Efter en svettig promenad i solen satte vi oss på en servering för att njuta av utsikten över staden och fika lite gott. Efter pausen tog vi oss ner för berget där vi sötte på en potentiellt ny äventyrsbil som vi alla fyra nyfiket tittade på och funderade över längd, höjd och bredd. 

När vi tittat färdigt på bilen fortsatte vi promenaden nedför igen och mot tunnelbanan. Nu skulle vi ta oss till början av Ramblan för att strosa lite. Elin ville gärna gå en sväng i de gotiska kvarteren så det passade vi också på att göra.

När klockan började närma sig 18:00 på kvällen började det kurra rejält i magarna och vi bestämde oss för att äta lite mat och ladda batterierna inför kvällens upptåg. Så vi hittade en mysig restaurang där vi beställde sallad och smörgåsar. Plötsligt när vi satt där hördes det ett trummande inte långt borta. Vi blev nyfikna och gick ut för att kolla vad som försiggick och såg änden av en grupp med trumslagare som gick på gatan och rytmiskt slog på sina instrument. Vi tycket alla att det var riktigt häftigt och efter lite fotografering vände vi tillbaka till maten.

Efter maten drog vi vidare in mot centrum för att titta på Correfoc. Ett event som vi fått förklarat för oss skulle innebära att man springer med eld på gatorna. Det var inte bara vi som var framme för att titta på detta spektakel och stämningen var på topp. Trummorna dånade här och vi förstod att de trumslagare vi tidigare sett måste haft med detta evenemang att göra. Vi var spända av förväntning då vi inte hade någon aning om vad som skulle ske.

Ju högre trummorna ljöd desto högre stämning blev det på gatan. Plötsligt startades ett fyrverkeri och jublet eskalerade. När fyrverkeriet var över blev det lugnt en liten stund till innan kaoset bröt ut. Människor med heltäckande kläder och utklädda till djävlar dansade i takt till trummorna och hade stora pinnar med smällare som fungerade som tomtebloss på. Dessa tändes sedan på och de viftade med dem över folket som stod på gatorna. En del dansade även under ”elden” och det var ett stort pådrag och människor både skrek av glädje, förväntan och oro över att bränna sig.

Efter två timmar beslutade vi oss för att gå hemmåt igen. Festligheterna på stan fortsatte men vi orkade inte mer. Vi köpte med oss kebab i bröd och satt uppe en stund till i lugnet hemma innan vi påbörjade lite bloggskrivning och back-up av kameror.

Imorgon är tanken att vi ska köra vidare uppåt mot Frankrike och sedan Tyskland. Jennie och Linus har varit två underbara värdar och vi har haft det riktigt bra här i Barcelona och hoppas vi har möjlighet att komma tillbaka igen!

Glöm nu inte vår insamling till förmån för SOS Barnbyar – ge ditt bidrag här. Tack

/Hampus, Elin och Hajen

Nytt Bidrag!

Tack Katarina!

Wohoo! Vi kan knappt förstå det, vi får fler och fler bidrag varje dag. Idag säger vi tack till Katarina som gett det senaste av alla 159 bidrag till insamlingen. Vi vill såklart att insamlingen ska fortgå ett bra tag till så om du inte lämnat ett bidrag har du fortfarande möjlighet att göra det. Du glömmer väl inte att insamlingen går till SOS Barnbyars långsiktiga arbete med utsatta barn.

Tack allihopa för ert stöd och support! /Äventyrarna

SOS Children’s Villages El Jadida, Morroco

SOS Barnbyar El Jadida

15 september 2015, onsdag

Så skulle vi äntligen få göra vårt andra besök hos SOS Barnbyars verksamhet i Marocko, denna gång på barnbyn i El Jadida. Vi var ditbjudna till klockan 15:00 och blev välkomnade av Youssef som skulle ta hand om oss under dagens besök.

Vi började med en liten rundvandring för att se hur byn ser ut. Youssef förklarade att byn är den fjärde SOS Barnbyn som byggts i Marocko och den första by i landet att byggas centralt i en stad. Marken hade man fått som en gåva från kommunen och flera sponsorer hade sedan varit med och finansierat bygget av barnbyn som stod färdig 2006. Byn är till skillnad från byarna som byggs mindre centralt betydligt mindre i areal. Detta i sin tur menar Youssef är bra då mindre pengar i budgeten går åt till underhåll som exempelvis vaktmästare och trädgårdsmästare och mer pengar kan då användas på barnen.

 

Vi började med en liten rundvandring för att se hur byn ser ut. Youssef förklarade att byn är den fjärde SOS Barnbyn som byggts i Marocko och den första by i landet att byggas centralt i en stad. Marken hade man fått som en gåva från kommunen och flera sponsorer hade sedan varit med och finansierat bygget av barnbyn som stod färdig 2006. Byn är till skillnad från byarna som byggs mindre centralt betydligt mindre i areal. Detta i sin tur menar Youssef är bra då mindre pengar i budgeten går åt till underhåll som exempelvis vaktmästare och trädgårdsmästare och mer pengar kan då användas på barnen.

I barnbyn i El Jadida finns det 13 familjehem som tar hand om 105 barn och ungdomar. Sex av barnen är över 16 år och går på internatskola och är då bara hemma på helger, lov och annan ledighet. Byn ger ett hem till totalt 49 pojkar och 56 flickor och i de tretton familjerna bor det en mamma med 8-9 barn vardera. Man är också noga med att hålla ihop biologiska syskon och det skulle vi själva snart få ett bevis för.

 

Det finns så klart många olika anledningar till varför barnen hamnar inom SOS Barnbyars omsorg, för byn i El Jadida så beror det hos 90% av barnen att de av olika anledningar blivit övergivna och i de övriga fallen att föräldrarna är avlidna eller i fängelse . Det finns heller inga släktingar som kan ta hand om dem. Youssef berättar vidare att alla de fem barnbyar som finns i Marocko samarbetar när det gäller att ge barnen ett nytt hem i en barnby. Bara för att barnet har blivit övergivet i El Jadida betyder det inte per automatik att man får ett hem på barnbyn i samma stad utan allt beror på vilken ålder barnet har samt på hur många platser som finns i själva byn. En och samma mamma kan till exempel inte ta hand om flera bebisar på samma gång. Han poängterar dock att när ett barn väl fått ett hem i en barnby med en bymamma så flyttar man inte på barnet utan där får det bo tills det blir dags för internatskola.

I Marocko är skolan obligatorisk upp till 15 års ålder. Efter det kan man välja att studera vidare på gymnasiet, både teoretiskt och yrkesskola. Efter denna utbildning kan man även läsa vidare universitet. Alla barn och ungdomar i Marocko har samma ekonomiska möjlighet till utbildning då den är gratis upp till universitetet. Dessvärre finns det fortfarande problem med utbildningen inom landet vilket medför att många inte läser längre än de obligatoriska åren. Tyvärr drabbar det oftare flickor än pojkar och framför allt på landsbygden. I de mindre orterna finns det bara grundskola och flickor får ej tillåtelse till att fortsätta med sina studier på grund av kultur och ekonomi.

 

Barnen i El Jadida går alla på olika kommunala förskolor och skolor då tillgängligheten på utbildning finns nära. På andra orter kan det även finnas skolor i SOS Barnbyars regi som även är till för barnen i kvarteren men så fungerar det alltså inte i El Jadida. Barnen har också tillgång till flera olika aktiviteter. Youssef visar oss runt i byn och tar oss med ner till gymmet. Här finns lite gymutrustning men salen används framförallt till judo- och karateträning. Tidigare år har man försökt att få volontärer att ställa upp och undervisa barnen i diverse sporter. Problemet med ideellt arbete är bara att volontärerna ibland helt saknar ansvarskänsla och struntar i att dyka upp på utsatta tider och man har därför hittat en lösning på problemet. Som vi förstod det erbjuds lektionerna inte bara till barnen i barnbyn utan även till barn utanför. Dessa barn får dock betala för att medverka och deras avgift går används som betalning för instruktören som då också blir mer trogen. Youssef säger att detta också är ett sätt att ge tillbaka till samhället. Utan deras initiativ skulle det inte finnas någon karate- eller judoträning. Barnen som tränar är också väldigt duktiga och flera av dem har vunnit tävlingar i sin viktklass. Vi förstår att både by och tränare är stolta då det hänger diplom på anslagstavlan i gymmet.

Det är inte bara judo och karate som erbjuds på barnbyn utan även andra idrotter. Eftersom Atlanten ligger 10 minuter bort finns det många som håller på med vattensporter som bland annat kajak och vindsurfing men även fotboll och andra lagsporter. En av flickorna i byn är så pass duktig att hon har blivit uttagen till att vara med i det Marockanska fotbollslandslaget och januari åker hon med laget till Tunisien för att spela kval till nästa OS.

 

Sedan 2005 har lagarna i Marocko ändrats och nu kan barnbyarna inte bara ta hand om ett övergivet barn bara så där utan det är många instanser som ska säga sitt. Först måste man försöka ta reda på vilka de biologiska föräldrarna till barnet är och först när man uteslutit möjligheten att finna föräldrarna hamnar de på ett barnhem. Därifrån kan sedan barnen adopteras eller få en möjlighet att hamna hos en SOS-Mamma i en barnby. Hur lång tid hela processen tar är olika från fall till fall, från snabbare till längre. Den nya regeln innebär också att det svårare för föräldrar att lämna bort sina barn. Tidigare, när reglerna inte var så strikta, ansågs det att föräldrarna gav bort barnen – inte för barnens skull utan för sig själva. Youssef anser dock att det allra bästa är om varje barn får bo hos sin biologiska familj. SOS arbetar också med att hitta biologisk familj till de barn som bor i byarna och ibland återförenas de med sina föräldrar eller annan familj.

Det är många som behöver hjälp. Statistiken säger att det dagligen överges 23 barn i Marocko och SOS Barnbyar kan bara hjälpa en bråkdel av dessa. Därför har man även i El Jadida börjat med familjestärkande program som riktar sig till ensamstående mödrar med ett till tre barn och som själva inte har någon möjlighet att försörja sin familj. Programmen arbetar förebyggande, så att barn ska slippa bli övergivna, och familjerna kan få hjälp på olika sätt. Bland annat kan kvinnorna, en gång i månaden, få en påse med varor som de ej har möjlighet att själva köpa. Föräldrar får även hjälp med utbildning och andra aktiviteter för att bli självförsörjande. Exempelvis tillverkar kvinnorna konstnärliga ljus eller traditionella marockanska kläder som de sedan kan sälja.

När vi gått vår rundtur i byn fick vi besöka en av familjerna i den första byggnaden. Där bor det en SOS mamma med sina åtta barn, fyra flickor och fyra pojkar. Alla barn är inte hemma utan en del är i skolan fram till klockan 17:00. Två av barnen är också på musiklektionen nu på eftermiddagen. Här fick vi hälsa på barnen som visade oss sina rum innan de tog mod till sig att leka med Hajen och Älgen. Vi tog fram några av våra kameror och när vi turats om att fotografera varandra lämnade vi två av kamerorna hos familjen och sedan gick vi till musiksalen för att få vara med på lektionen.

Från musiksalen skallrade ljudet och när vi kom in möttes vi av en liten barnkör på cirka sju barn, en pojke på keyboard som var alldeles för högt uppställt för den lille stackaren, en flicka på blockflöjt, en lärare på trummor och en lärare som var dirigent. Framför gruppen på scenen satt det dubbla antalet barn och lyssnade.

Barnen sjöng och spelade flera sånger för oss innan vi också fick vara med. Vi lekte som vanligt ”Huvud, Axlar, Knä och Tå”, ”Fader Abraham” och ”Björnen Sover” som vi nu döpte om till ”Tigern sover” istället. Barnen var alla uppspelta och glada över att få vara med och när vi körde sista omgångarna av den sovande tigern ökade ljudstyrkan i salen och det blev fullständigt kaos när alla skulle gömma sig för tigrarna och kröp in och under flera uppställda bänkar. Tillslut fick vi lov att avsluta det hela och bad om hjälp få iordning på bilen, vi behövde nämligen fler autografer och teckningar på den.

Snart var alla barnen ute ur salen och på parkeringen. Hej vad det gick! Det började bra och strukturerat men när det gått en stund och ivriga barn tappade tålamodet blev stämningen igen helt kaotisk. Men så blir det väl lätt när man har med ett drygt 20-tal barn att göra. Tillslut verkade alla vara nöjda och glada över att ha skrivit på bilen. Vi avslutade mötet med alla barn genom att dansa utanför bilen till några sånger och sedan blev det gruppfotografering och alla tyckte det var riktigt lyckat.

Nu var vi både varma och trötta så Youssef föreslog att vi skulle gå in och dricka lite marockanskt te och vi tackade snabbt ja. Så var vi inne hos grannfamiljen till första familjen vi besökte och vi fick pannkakor, plättar, marockanskt godis, mintte och saft att mumsa på. Vi hade en frågestund innan vi märkte att klockan började närma sig 19:00 och det var dags för oss att köra vidare.

 

Vi hade en rolig eftermiddag med alla barn men också informativ tillsammans med Youssef och trots att vi varit på besök i fem olika barnbyar tidigare lär man sig alltid något nytt. Vi vill gärna fortsätta vårt arbete med att samla in pengar till verksamheten för vi vet verkligen att pengarna behövs. Ingenstans på förra resan gjorde fattigdomen bland barn sig så påmind som här i Marocko. Vart vi än har åkt med bilen har barn i alla åldrar sprungit fram och bett om ”bonbon” och gjort tecken för vatten och mat. Vi vet att SOS Barnbyars arbete fungerar, vi har sett det med egna ögon. Vi vet också att organisationen arbetar förebyggande så att så få barn som möjligt ska slippa bli övergivna av sina föräldrar. Därför vill vi att ni hjälper oss att hjälpa och sätter in en peng till vår insamling som går till SOS Barnbyars långsiktiga arbete med utsatta barn.

Tack! /Hampus, Elin och Hajen

Vive la France!

Lördag 29 augusti 2015, Belgien

Vi hade förhoppningar om att vakna till liv och gå upp när klockan ringde vid 5:30 men vi kände oss alldeles för slutkörda för det så vi somnade om och sov i två timmar till. Vi tänkte att blir det mycket trafik så blir det då det också är viktigt att vara utvilad och pigg när man ska köra långt. Så tre timmar efter att klockan ringde första gången var vi redo att fortsätta resan, och då hade vi redan köpt kaffe till frukosten!

Det flöt på bra de första två timmarna sedan tog det tvärstopp. Trafikstockning av för oss okänd anledning. Så vi fick snällt köra med kopplingen i halvannan timme innan det äntligen släppte. Men då var vi också tvugna att avvika från den tänkta rutten då vägen var helt avstängd. Vilken tur att gps:en kan tänka åt en så man själv slipper fundera på vilken väg man ska ta istället. Dock var lyckan kortvarig, efter bara några minuter började nästa kö och vi som snart behövde tanka. Vi fann ganska snart en bensinstation och fick lite om och men i rätt typ av bränsle i bilen. På stationen fick vi reda på att de franska bönderna strejkade och därför blockerade alla vägar till Paris. What to do? Man planerar om rutten och kör längs kusten istället. Så vi ställde in siktet mot Normandie för att få möjlighet att turista lite.

En knapp timme innan stängning var vi framme vid den Amerikanska krigskyrkogården i Normandie där vi strosade omkring bland de tusentals gravar efter omkomna under andra världskriget. Det var en både mäktig och tragisk syn som mötte oss vid strandkanten av Omaha Beach.

Amerikanska krigskyrkogården vid St-Laurent-sur-Mer, Normandie, Frankrike.

Det var den 6 juni 1944 som de Allierade anföll den franska kustlinjen med mål att befria Frankrike och få en väg in i Nazityskland. Strax före gryningen landade tre luftburna divisioner med hjälp av fallskärm bakom de utvalda stränderna. De allierades marinkår transporterade sodaterna över Engelska kanalen och klockan 06:30 påbörjades världshistoriens största amfibieattack som till slut resulterade i möjligheten att marschera mot Paris och sedan till Tyskland.

Kyrkogården täcker över 172 tunnland med 9387 gravar, varav 9238 latinska kors och 149 Davidsstjärnor och ligger precis över Omaha beach.

Uppdrag Sahara

Dag 3: lördag 29 augusti 2015

Antal km: 947 Totalt antal km: 2410

Körtid: Total körtid: 28 timmar

Liter bensin: 78,9 Total L bensin: 193,6

Dagens rutt

Totala rutten

a comrade...

Efter besöket på kyrkogården var vi båda lite illa till mods och ville därför göra något för att få oss på andra tankar. Vi körde därför till Le Mont Saint Michel som är ett kloster på en halvö i Atlantens vatten. Förutom den magnifika byggnaden i sig är klostret också väldigt speciellt då den tidvis blir "oåtkomlig" när tidvattnet skiftar från ebb till flod. Nu har man dock byggt en bro från fastlandet som tar turisterna fram och tillbaka med hjälp av gratis skyttelbussar. Likväl var det en magnifik syn som vi fick njuta av en bra stund.

Efter besöket vid klostret satte vi fart rakt mot Bordeaux, precis som morgonens ursprungliga plan. Men nu hade mörkret fallit på så vi orkade bara köra någon timme till innan vi svängde in på en av alla de rastplatser som finns längsmed de franska motorvägarna. Då vi börjar få rutin på bäddningen gick det snabbt och lätt och snart kunde vi bokstavligen krypa in i bilen för att sova.

/Hampus, Elin och Hajen

Ps: ni glömmer väl inte bort vår insamling? Om du inte redan gjort det - ge ett bidrag till SOS Barnbyar här. Tack!

Nytt Bidrag!

 Tack Maja-Lena!

Vi har fått ett nytt bidrag denna gång från Maja-Lena – tack så mycket och tack för dina fina ord! Det är så himla skoj att se att ni är så många som är med och bidrar. Tack allihopa!

Ge ett bidrag till insamlingen hos SOS Barnbyar du också. Det är lätt som en plätt! Tack för att ni hjälper oss göra detta möjligt!

/Äventyrarna

 

Translate »
%d bloggare gillar detta: